2013-04-17-20:09:00
Hälften av dom som kämpar, går under
Året därpå stod jag återigen där och lyssnade på när han sjöng "var är duuuu ikväll?" och jag antar att jag drömde mig bort och tänkte på någon alldeles speciell.
Några år senare sjöng han "vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion när du går sönder inuti, så som jag gjorde det" och jag vill minnas att jag var ledsen på någon som hade gjort mig illa. Så krossat som ett tonårshjärta kan bli. Ja, det nog gör lika ont oavsett. Den känslan tror jag inte har någon ålder.
Jag är inte 15 år längre, jag vet inte mycket mer om livet nu, men det jag vet är att Håkan Hellström har funnits med mig hela min ungdom. Han har gjort starka intryck och fått mig att förstå vad musik kan ge. Han har satt ord på de obeskrivliga känslorna som kan rymmas i en tonårskropp. Varje år vid den här tiden har han återuppstått i mina hörlurar. Håkan är vår för mig. Han är vår och solsken och sprudlande känslor.
Och nu har han återkommit. Denna gång med ett nytt album. Han sjunger "hälften av dom som kämpar går under, hälften av dom som älskar exploderar" och jag lever mig in i de orden. Jag känner att de går rakt in i hjärtat. Och jag ler. Och jag är tacksam över vad musik kan göra med mig. Fantastiskt. Tack Håkan.
2013-02-17-17:30:53
"en dag står vi över februari du och jag"
Längtar bort.
2013-01-17-21:14:32
Vad ska man göra enda fram till maj?
Det svider om kinderna när den iskalla vinden piskar mitt ansikte. Reflexmässigt blinkar jag med korta mellanrum för att skydda mina ögon från de små, vassa snöflingorna. Den fallande snön känns som spikar när den färdas av de hårda vindarna. Min kropp tycks dra åt sig både vind och snö. Jag har lång väg hem. Blundar en stund. Måste kämpa för att föreställa mig det jag vill se bakom mina ögonlock. Jag vet hur våren doftar, jag kan nästan känna den om jag anstränger mig tillräckligt. Jag blundar lite hårdare. Tänker mig gående samma väg en eftermiddag i maj. Då grönskan och ljuset tillsammans bildar de vackraste nyanserna av grönt. Dofter och ögonblick som framkallar lyckorus och entusiasm. Det var länge sedan jag kände våren. Jag öppnar ögonen. Förvånas över min besvikelse. Januari. Några månader kvar. Håll ut.
2013-01-01-16:36:00
"So many stories of where I've been and how I got to where I am"
2012-09-25-13:08:23
Inte okej någonstans
Det är ingen nyhet att äldreomsorgen är ett stressigt och påfrestande yrke. Jag råkar ha erfarenhet av detta då jag har arbetat inom både hemtjänst och på äldreboende. Hemtjänsten var stressigt på ett sätt då klockan och sekunderna spelade en stor roll. Som personal inom hemtjänsten har du ett schema som du följer, där det står X antal minuter som du ska spendera hos diverse vårdtagare. På ett pass på fem timmar kan du ha runt 13 besök. Ett kvällsärende på 20 minuter kan se ut på följande sätt: plinga på dörren hos vårdtagare, låsa upp dörren, checka in med dosan som registrerar besöket, kolla klockan så att du vet när du påbörjade besöket, värma en portion mat, vårdtagaren ska få i sig maten (och förhoppningsvis inte märka av personalens stressade blick på klockan), vandra på skakiga ben in till badrummet, byta om till nattskjorta, titta på klockan medan vårdtagare borstar sina tänder, byta inkontinensskydd, nedre hygien, av med stödstrumporna, medicin ska sväljas och sedan vandra till sängen för läggdags, hålla vårdtagare i handen och titta djupt in i de grådaskiga ögonen och säga godnatt, checka ut med dosan och skynda vidare. Och fan också, nu drog du över på tiden, nu ligger du 15 minuter efter på schemat. Vilken av de andra själarna på ditt schema ska du behöva dra tid ifrån ikväll?
På äldreboenden är man inte lika beroende av minuterna, då man som personal har relativt stor möjlighet att planera tiden själv förutom de fasta tiderna som är måltider och medicin. På det boendet som jag arbetade på var vi två personal på tio vårdtagare. Diverse hjälpmedel som lift, rullatorer, draglakan är en viktig del av arbetet, speciellt när man ibland tvingas arbeta ensam när den andra personalen kanske måste duscha en annan vårdtagare etc. Som personal känner du dig ofta otillräcklig, du kanske befinner dig inne hos vårdtagare X och en annan vårdtagare larmar och du svarar att denne får vänta med att gå på toaletten, samtidigt går golvlarmet hos en tredje vårdtagare och du blir genast orolig att denne har ramlat ur sängen. Här måste du prioritera, vem ska jag hjälpa först?
Jag tänker inte påstå att det är ett enkelt arbete, för det är det inte varken fysiskt eller psykiskt. Det är inte en lätt uppgift att få en 80kilos tung vårdtagare att följa med i badrummet för att byta blöja om vårdtagaren i fråga vägrar. Personer med demenssjukdom kan vara aggressiva och i vissa fall även våldsamma och det kan vara riktigt obehagligt att vara ensam med en vårdtagare som lider av detta. Men nej, det är inte personalen det är mest synd om i detta elände. Vi måste bli bättre på att tänka oss in i vårdtagarens verklighet, en verklighet av sinnesförvirring där du kastas mellan att vara 5 och 88 år på bara några sekunder. När du inte kan begripa varför en vilt främmande person försöker att få av dig tröjan och när du inte känner dig hemma någonstans. Det är inte personalen det är synd om för faktum är att jag ju ändå valt att arbeta inom äldrevården. Och eftersom att jag har gjort ett eget val har jag ingen som helst rättighet att utföra ett dåligt arbete. Dessutom så får jag ju för guds skull betalt! Det finns inte på kartan att jag skulle låta någon gå en hel dag utan att byta blöja, eller lägga någon för natten i sängkläder som är fulla med avföring. Min första tanke var att ”vanvården” som tyvärr kan förekomma på äldreboenden inte ligger hos verksamhetscheferna eller högre makter. Efter närmare eftertanke så har jag ändrat mig och resonerar att jo, det gör är nog så. Jag anser att den som har anställt personalen har ett ansvar att se till att den anställda sköter sina arbetsuppgifter. Om den anställde inte klarar av sina arbetsuppgifter gång på gång så tycker jag att en uppsägning är självklar. Då har personen i fråga ingenting där att göra. Här finns dock ett problem, den som har anställt personalen tillbringar ingen större tid ute på golvet så att säga. Chefen har inte tid och möjlighet att hela tiden stå i ett hörn och iaktta hur personalen sköter sig. Här ligger alltså ansvaret på den resterande personalen, att rapportera brister i omsorgen och arbetsuppgifterna. Och det är självklart inget lätt ansvar, vem vill tjalla på sina kollegor? Här måste vi bli bättre, för att skapa en bättre och mer kvalitetsfylld äldreomsorg.
Okej, så då har vi kommit fram till att ansvaret för att arbetsuppgifterna sköts ligger hos både personal och chefer. Detta är resultatet av människors rädsla för att byta yrke. Så här blir det när personer går till arbetet varje dag med tunga steg för att de egentligen vill göra något annat. Detta är vad som sker när individer vantrivs på sin arbetsplats så grovt att de inte har någon som helst vilja och energi till att sköta sina arbetsuppgifter. Jag är samtidigt väl medveten om hur det ser ut på arbetsmarknaden, och jag kan känna viss förståelse för att personer inte vågar säga upp sig på en arbetsplats där de kanske har arbetat i 25 år. Jag uppmanar i alla fall dessa att göra ett försök, för allas skull. Och ja, det behövs mer resurser liksom i de flesta yrken men just nu är det såhär verkligheten ser ut och då måste vi hjälpas åt och göra det bästa av situationen.
Till de vårdtagare och anhöriga som har blivit lidande av att personer inte vågar byta arbete vill jag bara säga att jag beklagar det så mycket. Jag önskar att jag hade varit anställd på de arbetsplatser ni bor eller har placerat Era nära och kära. Detta är inte acceptabelt.
2012-08-08-21:43:58
We'll do it all, everything, on our own
2012-07-24-00:09:17
so many dreams swinging out of the blue, we let them come true
nyss var jag sprucken i varje söm
Nu är jag hel så vitt jag vet
sådär håller det på och kallas livet"
Denna vers från en utav Markus Krunegårds texter får inleda detta ogenomtänka inlägg. Vet inte vad jag vill ha sagt, osäker på om jag ens har något att berätta. Jag börjar skriva nu, så får vi se var det leder. Känner att de inledande textraderna passar sig ganska bra idag. Jag kommer ofta på mig själv att gå omkring och längta till, drömma om och vänta på att livet ska börja. Som att det är något man utbildar sig till, något man flyttar till, något man förbereder sig inför. Så slår det mig - jag är ju mitt i det. Kvalificerar mig väl dock inte riktigt in i Reinfeldts uttalande "etniska svenskar mitt i livet", tror mer att han syftade på medelålders och dessutom har jag ingen lust med att definiera mig som "etnisk" svensk. Vet inte riktigt vad den benämningen menar - vi är ju alla invandrare liksom, så tänker jag men där kan man ju tänka olika. Uppenbarligen. Däremot så kan jag väl påstå att jag är mitt i mitt eget liv, det är förmodligen denna tid jag kommer att komma ihåg som mest när jag ligger där på något snålt äldreboende och knaprar sobril om sisådär 70 år. Låt den dagen aldrig komma. Låt mig leva ett långt och friskt liv. Låt mig aldrig tvingas äta förkokt potatis och levergryta.
Ja, ni ser hur det kan gå. Nu hamnade vi här. Tillbaka till jobbet. Och jag som så gärna ville tänka på något annat än jobb, nu när jag är ledig. Men som mamma säger; "det är så det är att vara vuxen". Tack och godnatt.
2012-07-09-22:49:15
när allt kan vänta en dag till
Sommaren rinner genom mina fingrar. Värmen tinar upp det kalla. Solen läker vinterns djupa sår. Dagarna flyter på, jag har snart kommit halvvägs i mitt sommarvik. Jag saknar mina Gävle-vänner, jag saknar mina Linköping-vänner som inte befinner sig här, jag saknar den ansvarslösa barndomen, somrar som bestod av gröna gräsmattor och trädkojor. Det är andra tider nu, nu har man ansvar över andra människors liv som innefattar dess medicinering, katetrar och ekonomi. Jag trivs med mitt arbete men jag tror bestämt att detta är sista sommaren jag arbetar inom detta yrke. Jag kan helt enkelt inte hantera den typen av ansvar, jag kan inte hantera min oro - utan blir istället helt utmattad. Min lediga tid går åt till att gå igenom och älta allt jag gjorde under mitt senaste arbetspass med rädslan för att ha gjort ett misstag. Ett misstag som faktiskt, helt ärligt, på riktigt - kan skada någon eller kosta någon livet. Nästa sommar vill jag arbeta med döda ting, saker som möjligtvis går sönder om man tappar dem men inte nödvändigtvis behöver känna smärta av det.
Jo, livet rullar på bra nu. Allt fungerar och den 13 augusti flyttar jag och mina möbler ifrån Rekrytgatan i Linköping. Jag kommer då att befinna mig i Gävle för en period och den 4 september får jag tillträde till min lilla studentlägenhet i Flemingsberg, Stockholm. Samtidigt som jag verkligen ser fram emot flytten till Stockholm och utbildningen jag ska gå så tar det emot att lämna Linköping. Jag och Linköping har ju varit förälskade sedan dag 1 och jag önskar så att utbildningen jag ska gå fanns här. Men nu är det alltså snart dags att testa på något nytt ännu en gång, och det är väl ändå det livet går ut på? Mitt livs mening är i alla fall det.
2012-05-31-13:41:58
There is nothing I need like I need you, dear brother.
2012-05-29-14:02:46
I just wanna stop the time for a while
2012-05-27-18:55:27
för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och känslorna faller fritt
2012-05-26-22:06:23
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig
2012-05-24-16:49:47
Vaknar långt före ringvägen, bara jag och plogbilen är vaken.. och mina tvivel.
2012-05-18-21:34:55
vi är tomma skal som suktar efter innehåll
2012-05-06-18:08:17
det enda som är säkert är att jag ser dig
Har haft en riktigt bra helg i Gävle. Våren ligger i luften, sommaren väntar på att få göra entré. Kylan biter sig fortfarande kvar, mot allas vilja. Men den måste snart inse att den måste ge sig av. Sommar i Gävle är förmodligen lika som i vilken annan medelstor stad som helst: jeansshorts, färggranna cidrar, människor som ler, fina dagar i solen och hoppfullhet i allas ögon. För mig är sommar i Gävle något speciellt, naturligtvis eftersom jag har spenderat alla mina år där. Staden ruvar på så många minnen, så många fantastiska stunder med de finaste människorna i livet. Därför kommer denna sommar att bli en prövning, något annorlunda. Jag kommer att spendera mestadels av sommaren i Linköping och ser förväntansfullt fram emot att skapa nya minnen. Ville egentligen bara, med detta inlägg få fram att sommaren är mer än välkommen och att jag är fruktansvärt trött på att frysa.