Jag vet inte, jag vet ingenting som vanligt - Förvirrad, frustrerad, irriterad, förbannad, nedtryckt. Jag känner mig liten, som att jag inte kan göra något åt det som sker, som att jag bara står på sidan och tittar på. Vid varje nedgång trycks jag ned och blir mindre och mindre. För att sedan byggas upp igen av en förhoppning. Och så här håller det på, om och om igen.

Som vanligt krävs ingen katastrofal händelse för att jag ska känna så här. Som vanligt får jag för mig saker, bygger upp något mot en vägg som inte existerar, offrar allt för mycket. När jag var liten fick jag alltid höra att jag hade livlig fantasi, förmodligen har jag den egenskapen kvar. Det är väl bra? Är det inte? Jo. Dock inte i detta fall, för att hitta på något som inte existerar i realiteten är inte bra - inte på en fläck. Jag tar nog saker för seriöst, tar varje ord på fullaste allvar och tar åt mig det enda in i hjärtat, i alla fall i sådana situationer. Ord är något man slänger ur sig, jag slänger själv ur mig obetydliga ord varje dag, ord utan mening, utan underlag och utan anledning. Varför tror jag att vissa individer är undantag? Vi fungerar ju trots allt relativt lika. Jag får lust att slå mig själv med något hårt i huvudet, vill inte lägga ned för mycket energi och kraft på sådan skit. Vill inte låta allting hänga på en person, det är ju trots allt mitt liv. Vägrar ge mitt förtroende till någon, vägrar låta mig luras. Nu har jag huvudvärk, inte för att jag har slagit mig själv i huvudet, men för att jag tänker för mycket. Ditt huvud vill jag också dunka in i något, en stenmur kanske? Eller något ännu hårdare. Jag vill att du ska förstå, fatta och inse vissa saker, för det är tydligen jävligt svårt.

Det finns ingen poäng i dessa rader, enbart förvirrade ord och meningar. Tack och lov att Gud (?) gav mig fingrar, och med hjälp av dem skriva av mig lite ibland. Annars skulle jag ligga över toaletten och spy just nu.

Tack för mig, hej!