men askan är den bästa jorden
en tredjedel av den jag var går hem, för en är krossad, en är din
Sitter på tåget på väg hem. Till Linköping. Där en del av mig faktiskt hör hemma. Har haft två fina dygn med vänner och familj. Plingade på dörren hos Johanna igår kväll och överraskade med min närvaro. Ingen visste att jag skulle komma. Och det blev en väldigt trevlig 21årsfest för min bästa vän med några av de bästa personerna i mitt liv. Det var roligt att få ta del av hela Gävles glädje för Brynäs SM-guld också. Helt fantastiskt!
Nu är jag lika splittrad som efter varje besök i Gävle. Kan inte bestämma mig för vilken stad jag mest kan definiera som hemma längre. Man kanske inte måste veta allting hela tiden egentligen. Men det är liksom min hobby att fundera ut var jag har saker och ting och hur jag känner. Och frustrationen bara växer när jag inser att det inte är möjligt.
Don't tell me not to leave, right before I go. You don't even know, what you're asking me to do.
Och himlen är mer grå än någonsin förut. Kylan biter sig fast, vägrar släppa taget och ge sig av. Och avståndet mellan oss har aldrig varit större. Himlens gråa skepnad hånar mig rakt i ansiktet och jag bara längtar till något större.
nu är vi vakna men vi känner inte igen oss, de har rivit våra gator och bränt ner lekplatserna
Att sakna. Verbet som jag känner till allt för väl. Vi är alldeles för nära varandra, allt för ofta. Jag saknar tider som har passerat, stunder som inte kommer igen, känslor som tillhör det förgångna. Vårar och somrar som inte går att uppleva en gång till. Moment i livet som innefattar personligheter som inte längre existerar. Datum som aldrig igen kommer att inträffa. Sådant som tillhör då, och inte finns nu. Det var då, och nu är nu. Det är just det som gör mig besviken. Att veta att vissa saker faktiskt inte går att uppleva igen, det är inte gångbart, inte möjligt. Sprudlade känslor från förut som jag vet med all säkerhet att det inte kommer igen. Det är med viss tragik jag inser, att vissa saker är man bara med om en gång i livet. Och det gäller att ta vara på varenda sekund.
vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej
Det där med att tro på sig själv. En självklarhet för vissa, en omöjlighet för andra. Något man kan träna sig till för en del, något man aldrig kommer att få känna på för somliga. Var finns styrkan att försöka? Hur är det möjligt att lära sig något när man inte ens tror att man kan lära sig det? Och hur kan det ena dagen kännas lätt som en plätt, för att dagen efter vara som att lyfta ett ton?
Jag antar att det är som med allt annat. Upp och ned. Ned och upp. När tvivlet är som starkast och orken att försöka är lika med 0 är det svårt att inte tappa hoppet. Kanske är det vinterns mörker som fortfarande sitter i. Kanske är det något annat. Kanske handlar det om att jag inte längre skriver så ofta. Skriva, som så länge jag kan minnas har varit min terapi finns inte längre med mig dagligen. Jag vet inte varför. Tid har jag egentligen.
Att alltid veta var jag står och var jag ska är min största fiende. Ovissheten hotar hela mitt välbefinnande och jag har svårt att koppla av. Jag tror att det hela handlar om att jag behöver värme. Jag behöver solens styrka. Det var länge sedan nu. Så kom igen solen, ge mig lite energi att försöka.
du har gåshud för du fryser är, det här det bästa livet hade att ge?
Känner du hur fort det går?
Saknar mina fina vänner så innerligt mycket just nu. Det är stunder som denna jag ser nackdelarna med att bo 40 mil ifrån min hemstad. Vi ses snart!
för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
ever since i was eight or nine I've been standing on the shoreline - always waiting for something lasting
