Debatten om huruvida vi ska arbeta tills vi är 75 eller inte är onekligen intressant. Jag beskådade, som förmodligen många andra kvällens avsnitt av Debatt på SVT. Det togs upp många intressanta argument, både för och emot.

Under den gångna veckan har det publicerats mängder av artiklar från diverse skribenter med åsikter från båda sidorna. Så vilken av sidorna låter vettigast? Vilken sida kan jag associera mig till? Ja eller nej sidan? Jag vet nämligen inte riktigt var jag står i denna debatt som vi förväntas välja sida av. Jag brukar tänka såhär; att det är svårt, om inte omöjligt att ta ställning till något helt och fullt som man inte har samlat på sig tillräckligt med information om. Detta gäller även den aktuella debatten om pensionsåldern. Vet vi hur mycket pensionärerna kostar samhället? Hur mycket av arbetarnas skattepengar går åt till att livnära (eller komplettera pensionssparandet) pensionärerna? Vad säger statistiken om hur våra kroppar påverkas negativt av att arbeta under en längre tid? Det finns säkerligen svar på alla dessa frågor men inget som jag har tagit del av.

Det känns som att det just nu pågår någon typ av pajkastning mellan de båda sidorna. Nej sidan har blivit någon slags sida som präglas av ”åh det är så synd om oss som måste jobba”-aspekter. Det har både i artiklar och i kvällens Debattavsnitt förekommit argument som rör de personer som arbetar i äldrevården. Ja, det är synd om er, ni sliter dagarna i enda med en dålig lön. Men om det är så otroligt synd om er, och om ni tycker att ni arbetar inom sådana fruktansvärda förhållanden – testa och byt jobb då? Det kanske kan vara värt ett försök? Jag har de senaste åren arbetat inom äldrevården och älskat mitt arbete varje dag. Ja, det är tungt för kroppen att lyfta en 90kilos kropp upp från toalett stolen. Och ja, det är kanske inte det mest välbetalda jobbet. Och ja, det är stressigt och jävligt. Men vet ni vad som finns inom äldrevården, och inom arbete med människor i allmänhet? Kärlek och tacksamhet. Tacksamheten blir en del av lönen. Det är klart att arbetet blir tungt och meningslöst om man inte ser det fina med yrket, vi måste lära oss att se helheten.

Jag har som nämnt bara arbetat ett par år inom äldrevården och jag har svårt att ens tänka mig in i scenariot att jag skulle arbeta med samma yrke enda tills pensionsdagen, jag ser fram emot ett arbetsliv som förhoppningsvis kommer att innehålla kombinationen av både fysiskt ansträngande jobb till kontorsnisse med en ergonomisk skrivbordsstol. Frågan om att senarelägga pensionsåldern är en sak, men att höra att så många människor inte är nöjda med sina yrken gör mig mörkrädd. För jag tror nämligen att det kan vara där en del av problemen ligger, att människor går till sitt jobb varje dag med en negativ inställning och en klagosam jargong. Är arbetsmarknaden så dålig att människor inte ens vågar söka jobb inom ett annat yrke? Där har vi ett problem vi borde lägga större fokus på istället.

Så vad säger ni gott folk, låt oss gå till jobbet imorgon med ett leende på läpparna och bara försöka se helheten och inte vara rädd för att trivas i vårt yrke. Om vi börjar där, så tar vi ställning till pensionsfrågan sedan. Men vad vet jag egentligen? Jag är bara 21 år, har många år kvar till pension och är bara lycklig över att få bo i ett land där det faktiskt finns arbeten som att vi har möjligheten att välja relativt fritt bland.