du har gåshud för du fryser är, det här det bästa livet hade att ge?
Denna helg har varit fantastisk. Jag har fått en rejäl dos av Gävle under dessa dygn och verkligen uppskattat allting som förut var min vardag. Jag har kommit på mig själv att använa ordet "naturligtvis" ca 1000 gånger eftersom det mesta som sker här är just det - naturligtvis. Det är naturligt och ingenting förvånar. Det är faktist en väldigt skön och avslappnande känsla som infinner sig när man vet på ett ungefär vad som ska ske. Inga oförberedda händelser. Inga överraskningar. Det som förut var min vardag är nu något jag kan välja att besöka ibland.
I Gävle vet jag inte vem jag är, jag vet bara vem jag förväntas att vara. Och jag gör allt jag kan för att leva upp till det, även om det på sistone har blivit allt svårare. Jag tror ändå att det kan vara bra för mig, att för en stund hälsa på mitt Gävleliv och påminna mig själv om att detta finns alltid kvar, att jag kan flytta var jag vill och Gävle kommer alltid att vara detsamma. Det är en trygghet. Ett lugn. Och jag kan återvända till Linköping med ett leende och veta att Gävle alltid kommer att vara mitt hem. Här förändras ingenting märkvärt, och det är jag glad för.
Känner du hur fort det går?
Saknar mina fina vänner så innerligt mycket just nu. Det är stunder som denna jag ser nackdelarna med att bo 40 mil ifrån min hemstad. Vi ses snart!

för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
ever since i was eight or nine I've been standing on the shoreline - always waiting for something lasting
Jag tycks ha ett abnormt behov av att veta vem jag är. Ibland extra mycket. Speciellt nu. Kanske handlar det om viljan att ha kontroll. Kanske handlar det om att få ro. Vem jag är och vem du är verkar vara svårt att veta just nu. Var vi står och var vi ska. Vem jag ska bli och vem jag har varit. Och den svåraste frågan av alla är vem
vill jag bli och vem vill jag att du ska vara.
och jag ställer mig ännu en gång frågan, är vi det vi gör eller gör vi det vi är?
I hela mitt liv har jag försökt att tänka själv men jag kommer inte längre utan din hjälp
Vi män i skor, vi individer, vi som knatar runt på jorden är väldigt duktiga på att upplysa allmänheten om när saker går dåligt. När livet
inte är på topp, när allting bara går emot en och när allt som man inte vill ska ske sker. Då är vi minsann duktiga på att berätta det för alla andra. Eller ja, i alla fall är jag så. Så nu tänkte jag göra tvärtom. Se det som skryt om ni vill, jag ser det bara som en möjlighet att ge någon som har haft en dålig dag hopp.
Men så finns det perioder som denna, dagar som idag och stunder då livet bara är topnotch. Jag har haft en av de bästa dagarna i mitt liv idag tror jag. Definitivt en dag som kvalificerar sig in på topp 10 av Jennifer Bredbergs bästa dagar i livet. Dagen som ligger nummer 1 på den listan är dagen jag tog körkort. Den dagen var bra av många anledningar, och att jag klarade körkortet på första försöket i kombination med en solig dag gjorde dagen bara helt bäst. Dessutom tog min bästa vän körkort samma dag, timmen innan jag. Och delad glädje är den bästa glädjen brukar man ju säga, speciellt när det är med någon man har känt hela livet.
Glädjen jag har känt idag har jag inte delat med någon specifik person. Jag började dagen med att gå upp och titta ut genom fönstret = soligt väder. Därefter vandrade jag till metrostationen här i Alcorón och åkte in till Plaza de Espana som är liksom kärnan i Madrids centrum. Under dagen har jag vandrat runt i en vacker stad, lyssnat på min favoritmusik, frågat trevliga spanjorer om vägen (även fast jag inte behövde, ville bara prata med någon) och strosat runt med ett stort leende på läpparna. Hela dagen har jag varit så tacksam över att vara jag. Jag är sällan det, utan ser ofta bara mina dåliga sidor. Idag har inte oro, stress, ångest eller tristess existerat. Glädjerusen har löst av varandra, solen har värmt mina kinder och en alldeles lagom svalkande vind har svept igenom mig. Jag åt en god lunch för 16 euro, klart värt priset och servitörerna var hur mysiga som helst.
Som pricken över i:et så kommer min far hit ikväll. Jag har inte träffat honom på 2,5 månader så det ska bli underbart att han ska vara här. Dessutom är vi båda lagd åt samma håll när det gäller väder. En solig dag är en bra dag och då blir det delad glädje.
Hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar
it's been a long way and now I'm here
Yeeey. Tentan är klar och nu kan jag lägga allt fokus på att njuta av soliga Madrid! Jag börjar denna njutning med att belöna mig själv med Burger King, jag tyckte nog att min plånbok just väste att jag var värd det. PUSS OCH KRAM
jag tänker så hårt, jag tror att du hör mig
Måndag. Lunchtid.
Ja, jag kan ju inte säga att jag har något att klaga på. Jag slog upp ögonen klockan 09 imorse, solen lyste in genom fönstret och jag bara log. Jag åt lite frukost innan jag tog en promenad runt i området här. Alcorón heter delen av Madrid som jag är i. Det är så mysigt här, så lungt även fast storstaden bara ligger en bit bort. Förorten Alcorón känns litet, även fast det är större än Linköping.
Jag promenerade till ett Mercadona och handlade hårspray. baguette och lite annat smått och gått. Nu sitter jag på balkongen med ansiktet upp mot solen och bara njuter. Det är runt 20 grader här och mina medhavda vårkläder är perfekt värmemässigt. Idag ska jag försöka bli klar med tentan hade jag tänkt, så jag bara kan chilla resten av veckan. Jag skulle kunna leva så här alltid.
I hope you had the time of your life
Flygplatser är märkliga platser. Så många människor som är på väg någonstans. Vill någonstans. Ska någonstans. Så många avsked. Så många möten. Olika etnicitet, olika värderingar, olika viljor. Vad drömmer de om? Vad har de för bakgrund? Var är de på väg? Var har de varit? Jag blir alltid så fascinerad över alla dessa skilda individer. Jag gillar att tro mig veta deras historier. Har vi samma drömmar eller samma mardrömmar? Funderar vi på liknande saker? En plats. Så många själar. Så många drömmar. Vad bär alla dessa människor på för hemligheter? Vad har de varit med om? En plats. En plats som innehåller allt. Det är häftigt tycker jag.
cause we were raised to see life as fun and take it if we can
Det svenska språket är faktiskt riktigt fint om man tänker efter. Jag har alltid tyckt att de svenska orden klingar vackert, speciellt de beskrivande orden. Just nu går det en serie på SVT (haha, kan jag någonsin tipsa om något som inte går på SVT eller?) som heter "Svenska dialektmysterier" med Fredrik Lindström. Förra veckan handlade det om värmlänska och denna vecka om bohuslänska. Det lustiga med bohoslänskan är, fick jag lära mig i veckans avsnitt, att de använder samma i-ljud som de gör på Lidingö. Coolt. Då har jag lärt mig något nytt idag också.
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig
Är det verkligen sanning? Att vi verkligen överlevt en vinter till. Kämpat oss igenom kyla och mörker ännu en gång. Att jag klarade det. Denna vinter har varit som så många andra, fast ändå inte. Min första vinter utan Gävle. Första vintern utan dagligt umgänge med mina hjärtan. Nu är våren här och jag känner en lycka inom mig som jag inte har känt sedan september. Jag beöver det här. Vi behöver det här. Nu kommer vi igen. Vi tar tillbaka alla förlorade dagar.
Vi lever. Vi ler.
jag vill vara så med, så att jag kan se att jag är en del av av allt
I can't take it any longer, I can taste my spirit hunger.
Denna text är tillägnad en specifik grupp av individer. Är du bitter, kroniskt förbannad och missnöjd med din livssituation? Arbetar du inom äldrevården och har gjort det sedan 100 år tillbaka? Går du till din arbetsplats varje dag med inställningen med att dagen ska vara pest och pina? Är din målsättning varje dag att klaga, pressa ned stämningen till botten och vara negativ till precis allt som föreslås? Grattis, då tillhör du gruppen jag syftar på. Denna folkgrupp lyckas nämligen trycka på vissa knappar hos mig som gör mig uppriven, förundrad och helt mållös.
Jag har arbetat på två arbetsplatser inom äldreomsorgen. På dessa arbetsplatser har jag som nyanställd timvikarie blivit bemött på mycket skilda vis. En del personal har tagit emot mig med öppna armar, välkomnat mig med ljus i ögonen och visat mig värme och engagemang på ett bedårande sätt. Stor stjärna i boken till er. Sedan har vi de andra, de som inte har lyft blicken från sin matlåda när jag har klivit in i personalrummet, de som mumlar ett nedstämt ”hej” ned i skvallertidningen när jag försöker hälsa glatt och de som har fått hängande kinder för att det var så länge sedan de log senast. Förmodligen finns denna kategori av människor på alla arbetsplatser, man jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter. Som nyanställd timvikarie är det inte enkelt att hantera detta. Med tre pass av introduktion där 2 av 3 handledare inte har visat en minsta gnutta av engagemang är det svårt att lära sig något. Sedan det här med att tre pass introduktion inte är tillräckligt är en annan femma, det tar vi en annan gång (kämpar för att hålla mig till ämnet). Jag vet att jag talar för många vikarier när jag säger att det är förfärligt att vara ny på jobbet inom en bransch som äldreomsorgen. Det är mycket arbetsuppgifter som ska utföras på mycket kort tid, det är påfrestande för både kropp och själ och kanske den största bidragande faktorn är att det är ont om personal. Det sistnämnda brukar vara det vanligaste genomgående temat hos den ordinarie personalens klagosång. ”Det är för lite personal” har jag fått höra från de bittraste av de bittra. Ja, det är ont om personal. Men.. varför inte bemöta den nya personalen på ett moget och trevligt sätt? Varför inte göra det bästa av situationen och lära upp de nya vikarierna hur de ska gå tillväga för att underlätta arbetet för just dig? Vi kan dela på arbetsuppgifterna istället för att du ska resonera ”det blir bättre om jag gör det själv, eller ja, det går i alla fall snabbare”.
Jag visste att det inte skulle vara lätt att komma fram till någon slags mening med denna text. Kort sagt är i alla fall att jag är trött på att bli bemött med en negativ inställning och sura miner. Jag är fruktansvärt less på att behöva svansa efter en bitter ordinarie personal som inte vill något hellre än att gå hem. Jag är trött på att känna mig i vägen på min egen arbetsplats. Jag vill inte behöva känna oro inför varje arbetspass med rädsla över vem jag ska arbeta med. Det tar alltför mycket energi från själva arbetet. Energi som jag hellre hade lagt på vårdtagarna. Någon måste ju ägna dem lite energi och glädje också, eftersom många av personalen har fullt upp med att stå och diskutera i timmar med sina kollegor om hur dåligt allting fungerar.
Men som tidigsre nämnt, stor stjärna i boken till er andra. Det finns så många eldsjälar som brinner för att hjälpa andra. Ni som ser det fina med att arbeta inom denna fantastiska bransch, ni som kämpar och sliter varje dag med syftet att göra något gott för andra individer. Ni är min förebild, det är er jag ser upp till.
himlen är oskyldigt blå som ögon när barnen är små
Solen är en underlig skapelse. Hur är det möjligt att den kan sprida så mycket glädje och energi genom att bara göra det den är bäst på? Eller rättare sagt, göra det enda den kan. Och hur fungerar det när man inte ens behöver gå utanför dörren för att kunna njuta av solens lycka? Jag sitter här och tittar ut på den vackra ljusblå himlen och bara myser. Det är helt otroligt hur glad jag blir av det.
om man ska krascha ska man göra det riktigt snyggt
Det är måndag. Jag gillar måndagar. Men idag är det ingen riktig måndag för jag har ingenting i skolan förrän onsdag och då är det seminarium som gäller. Ska jobba ikväll och imorgon, det är roligt. Jag trivs där. Har varit iväg till cykelverkstaden här i T1. Kände mig som en riktig tjej som sa "min cykel är lite trött... eller hjulen är trötta... äh, jag behöver hjälp och pumpa den för jag kan inte". Jag har faktiskt försökt, men pumpen som jag har ville inte samarbeta. Nu sitter jag vid köksbordet och lyssnar på PP3 med en omelett i magen. Ska köra en LCHF-vecka för det ska ju tydligen vara bra för IBS-magar. Kan vara värt att ge det ett halvhjärtat försök i alla fall, dessutom är det gott med lite variation på mat. Igår gjorde jag en stor sats av kålpudding, det blev faktiskt riktigt bra. Finns många bra appar med förslag på LCHF-recept också. Synd bara att laktosfri keso är så fruktansvärt dyrt, och Keso är ju liksom LCHFs bästa vän.
Det blåser såååå mycket i Linkan idag. Det är faktiskt otäckt, och dessutom jättejobbigt att vara ute eftersom håret blåser åt alla håll och fastnar i munnen. Det vore dock väldigt kul om en liten Nasse kunde komma flygande och fastna på fönstert, som i Nalle Puh ni vet?
Och vet ni en annan sak? Om en vecka har jag förhoppningsvis vaknat upp i ett soligt Madrid!
.
jag lärde mig att änglar bara finns i snön
Vad gör du med din söndagsmorgon?
Söndagskänslan ligger likt ett tungt täcke över Linköping centralstation. Gråmulet väder. Ensamma medelålders män tar stora klunkar av stora starka. Rosiga kinder och slitna, trötta ögon. Systembolaget är stängt. Kanske är restaurangen på stationen den enda chansen för att stilla ångestens begär idag. Jag undviker ansträngt de ensamma männens blickar. Jag vill inte se, vill inte känna sympati, vill inte tycka synd om, vill bara gå därifrån.
Hey, I heard you were a wild one
Fredag. Idag kommer min käre mor hit och stannar över helgen!
Jag har gjort en hard-cleaning i kollektivet och det skiner som aldrig förr. Solen fajtas med molnen för fullt, dock vinner molnen och solen har bara visat sig ca 10 minuter. Nu ska jag klä på mig lite risiga kläder och gå ned och testa mina vingar inom cykelmekanismen. Ska försöka operera bort handbromsen som ändå bara krånglar, och nästa vecka, då SKA jag nämligen börja cykla överallt dit jag ska är planen. HAHHAHAHAH trodde ni på det eller? Vi kan ju försöka i alla fall.
Saknar min far väldigt mycket också. Men vi ses snart, för han kommer till Madrid efter halva veckan jag är där. Åker förövrigt nästa söndag och hoppas på finväder!
Älskar min min på kortet....
jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör
för det var du som fick min fallskärm att vecklas ut
Inga föreläsningar idag. Jag har varit ned på stan och handlat massa gott. Dock blåser det i Linköping idag, det hör i och för sig till vanligheten här på östgötaslätten. Vet inte hur många gånger jag var tvungen att stanna på vägen och gräva ut diverse gruskorn och liknande från ögonen. Borde ha tagit med mig solglasögon. Nu sitter jag här och är mätt i magen. Har ätit thaigryta med kokosmjölk, röd currypasta och lax. Gudomligt gott och tre matlådor blev det över. Kanon!