Den lilla flickan som förra lördagen anmäldes försvunnen i Stjärnsund har nu hittats död, mördad. Jag vet inte varför, men av någon anledning har just denna nyhet berört mig extra mycket. Jag läser alltid tidningen, om alla dessa försvunna kvinnor och barn.
Spårlöst borta, helt plötsligt.
Stjärnsund ligger inte alltför långt härifrån och en nära vän till mig har även stuga där. På något vis kändes det här med Engla mer verkligt, allt annat känns så långt bort. I och med avståndet kändes det som en smäll i bakhuvudet.
SHIIT. det kan hända här med!
Det är inte bara Usa och Knutby som drabbas av elände, det sker överallt utan att vi kan stoppa det.

Jag blev riktigt berörd när jag fick veta att hon var död, det sved till i magen. Det väcktes en konstig känsla av oro inom mig. Kommer jag någonsin våga skaffa barn? Småglin som jag kommer älska över allting annat på jorden. Jag kommer vara så mån över att beskydda de från den mörka världen att jag osäker på om jag kommer klara av det. De som känner mig vet hur otroligt orolig och försiktig jag är om dem som betyder något för mig, jag kommer aldrig våga släppa ut dem. Det är ju sannerligen bevisat att man aldrig kan vara säker och lita på världen utanför.

Jag ägnar extra mycket tankar åt den lila flickans nära och kära.
Hur går man vidare efter något sådant?
Jag vet inte, och jag kan inte ens sätta mig in i deras situation. Det måste kännas så otroligt hopplöst men samtidigt sån lättnad. Jag menar, tänk om de aldrig hade hittat henne. Att varje dag, varje sekund gå omkring och fundera på var hon befinner sig och i vilket skick. Jag tror inte att det värsta med förlusten var att hon var borta, jag tror det värsta var att veta vad han gjorde med henne, vad hon blev utsatt för medan de satt där hemma i sitt hus och inte kunde göra det minsta lilla.

På nyheterna alldeles nyss såg jag hur polischefens läpp darrade, alla berörs av något sånt här, ingen kan stå emot. Jag känner nu när jag skriver hur det klumpar sig i halsen och bränner bakom ögonlocken dels av sorg och även av ilska. Kunde jag så skulle jag slå sönder mannen som ligger bakom mordet. Jag skulle vilja plåga honom så brutalt, jag vet att våld och hämnd inte löser någonting men det väcks sånna starka känslor i mig gällande det här att jag inte kan stå emot att tänka på det viset.

Denna man, 42 åring som även erkände ett annat mord och ligger bakom ett flertal brott.. vad är det för slags människa?
Vi bara ser vad som sker, det är ofattbart tragiskt. I detta fall en liten flicka på 10 år, vad går man i för klass då? 3an/4an? Den där åldern då allting är en lek, på gränsen tills man börjar fundera. Hur är man funtad om man är kapabel till att ta en så ung flickas liv. Titta på henne, hon är sjukt söt med sina mörka ögon, sitt mörka lockiga hår och sin lilla kropp. Hur i helvete kan man skada henne med vilja? Inte bara skada utan även MÖRDA henne. Det är ofattbart, det finns inte i min logik. En helt oskyldig flicka med hela livet framför sig.

I och med dessa ord vill jag hedra Engla Juncosa-Höglund,
jag menar det av hela mitt hjärta.