Jag är inte van med att ha det jag vill ha. Jag är van med att alltid sträva efter det som har varit, eller det som komma skall. En främmande känsla av trygghet och kärlek har drabbat mig. Som en strom dragit över hela min själ. Vilket tycks ha skakat om hela tillvaron, ja, hela min existens. 

Det känns som jag lever någon annans liv, min själ i en annans kropp. Ingenting är längre bekant, känslorna är iskalla och tankarna skingrade som aldrig förr. Mitt grubbleri tycks ha lugnat ned sig lite, någon instinkt inom mig tvingar mig att leva just nu. Inte igår. Inte imorgon. Nu.

Är det alltså detta jag alltid har strävat efter? Den där kärleken som alla runt omkring mig befann sig i. Känslan då allting känns rätt. Jag kommer nog aldrig kunna påstå att allting är rätt. Kanske blir det inte bättre än såhär, kanske är mitt liv i högsäsong just nu. Förmodligen kommer jag inte upptäcka det innan en nedgång drabbat mig. Jag har nämligen den starka förmågan att alltid upptäcka försent att det jag hade var det bästa jag kunde få.