Jennifer Bredberg Mediekommunikation 2008-09-08

"Hur kommunicerar jag"

Jag använder mig inte mycket av kroppsspråk. Jag är heller ingen bra talare. Skriva är mer min grej, att använda mina tankar och forma ord med hjälp av penna, papper eller tangenter. Det kanske också kan ses som ett kroppsspråk, jag använder min kropp för att förmedla det jag vill dock inte med hjälp av händer och gester. Att fota en bild är också en del för mig att visa vad jag känner. Oftast, i samma ögonblick som jag tar en bild målar mitt inre upp en bildtext till bilden. Det kan vara ett citat från en låt, ett motto eller ett par ord jag kommer på själv. Allt detta är mitt sätt att uttrycka mig.

Enligt min åsikt spelar kläderna och stilen en relativt stor roll. Jag har nog aldrig egentligen varit som tjejer i min närhet, jag trivs inte i kläder som är tighta eller sitter åt i över huvud taget. När jag var yngre trodde jag nog att jag trivdes i det enbart för då passade jag in, jag fick känna mig lite som "alla andra". Nu när jag är äldre har jag funnit något slags jag i mig själv. I tighta kläder känner jag mig osäker och tvivlaren i mig visar sig mer än vanligt. Att bära baggy-jeans och lite större tröjor gör mig självsäker ända in i roten. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör det, men jag vet att i mitt liv spelar kläderna en stor roll. Jag vill inte påstå att det är kläderna som gör mig, snarare att jag och de lite större kläderna återspeglar varandra förhållandevis bra. En teori varför jag väljer att klä mig som jag gör kan vara att jag gillar att sticka ut lite, skilja mig från mängden eftersom jag inte är någon annan lik på en fläck för övrigt. Oftast är det skönt att vara lite egen, en brud med tusentals tankar och funderingar stora som rymden och ödet. Dock sliter det på mig, det tär på min energi och det leder ofta till huvudvärk. Trots det är jag ändå så tacksam över att få vara jag, ibland försöker jag vara någon annan, men har märkt att efter snart 18 år att det inte är någon idé. Vi är som vi är och det går inte att försöka vara någon annan, vi lyckas ändå inte i slutet.

Det som gör mig glad ombildas varje dag. Anledningen som gör mig glad idag kanske gör mig ledsen imorgon. Allting handlar om hur jag är i humöret varje dag. Vissa dagar vaknar jag med en nedstämd känsla, andra dagar helt tvärtom. Vissa dagar kan jag hantera det som tar emot, andra dagar kan det krossa mig totalt. Det finns inget konkret svar på vad som gör mig glad. Kan dock säga att vännerna och god mat oftast får mig på bra humör.

Jag är inte ledsen utåt så ofta, har alltid haft svårt att visa det för andra. Antalet gånger jag har gråtit inför någon i äldre ålder kan jag räkna på en halv hand. Det sker bara inte. Jag vet inte varför, men något inom mig säger att jag bör hålla sådant för mig själv. Dock är jag inte ledsen så ofta, jag uppfattas förmodligen som en väldigt glad och positiv tjej, det känns riktigt bra att vara den där glada tjejen istället för tvärtom. Saker som gör mig ledsen är när någon sviker och sårar mig, när någon jag verkligen litade på inte är den jag trodde. När någon dör och försvinner i mitt liv gör mig också såklart ledsen.

Jag vill vara väldigt duktig på att lyssna och ge råd. Min egen åsikt är att jag har förmågan att sätta mig in i andras situationer och handla utifrån ställningen. Tror att många av mina vänner känner stort förtroende för mig, att jag är pålitlig och vill alltid ställa upp. Jag hoppas i alla fall att det är uppfattningen man har av mig.

När jag blir arg drar jag mig helst undan, nyper hårt i något och vill bara skrika, gråta och slå sönder något. Dock kan jag kontrollera mina handlingar, jag är sällan våldsam. När personer som inte gjort mig något är i närheten då jag är arg försöker jag dra mig undan så fort jag kan. Hatar att lägga skulden på någon oskyldig, liksom jag hatar när individer surar på mig när de är arga för en annan anledning. Det är bara onödigt och orättvist.

När jag möter någon som är arg tar jag förgivet att den individen känner lika som jag när jag är upprörd. Jag låter personen vara ifred, försöker inte lägga mig i innan han har lugnat ned sig, det är liksom inte värt det, brukar inte tjäna något till.

När jag känner mig hotad/trängd märks det förmodligen ganska väl på mig då det är en känsla som är svår att dölja. Då är osäkerheten stark och jag vågar inte ta lika mycket plats som vanligt, rädd för att göra eller säga fel. Vid tillfällen då någon annan verkar känna sig liten och ynklig försöker jag ge personen så mycket plats jag kan. Dock är det inte alltid så lätt om personen hela tiden försöker dra sig undan och inte vill märkas vid.

Jag ljuger aldrig om alvarliga saker, aldrig om något som kan såra en annan person. Små-myter kan smyga sig in i vardagen, precis som för alla andra. Jag är egentligen en väldigt ärlig person, men vid vissa tillfällen då det känns som min historia inte räcker som den är kan jag lägga till saker för att fånga mer uppmärksamhet hos lyssnaren. Inte bästa egenskapen hos mig, det är jag medveten om, men vita lögner tycker jag är helt okej i vissa lägen, förutsättning att det inte sårar någon annan alltså - det är viktigt.

Då jag möter främmande människor uppfattas jag förmodligen som en mycket blyg person. Jag brukar sitta och svära åt mig själv när jag vill säga saker som jag inte får fram, vet inte vad det beror på i grunden. Kanske handlar det om att jag blir osäker i mig själv när jag möter personer som inte vet något om mig och jag inte heller vet något om dem. Jag vet inte hur en främmande individ kommer att tolka det jag säger, jag vet inte vilken metod jag ska använda till olika målgrupper. Personer som jag vill undvika drar jag mig helt enkelt undan ifrån. Svarar kort, försöker smyga bort från konversationen så smidigt som möjligt.

                      När personer försöker få kontakt med mig men inte lyckas tror jag de ger upp ganska snabbt. Ointressanta individer vill man inte lägga ned vare sig tid eller energi på. Därför vill jag alltid försöka visa vem jag är så fort som möjligt, när jag väl har chansen.

                      Personer som tror att de är populära strålar det ofta självsäkerhet och självförtroende från. Har man många individer omkring sig växer man ganska fort, det går inte att sätta fingret på vad det är, men det syns på en person om den vet att den är populär.

                      I större grupper som i en skolklass där det finns folk jag inte känner så bra tror jag inte att man lägger märke till mig. Är jag däremot omringad av personer jag känner väl kan jag vara riktigt högljudd och vill synas hela tiden. Det kan innebära både för och nackdelar, jag har fått ta emot många suckar i mina dagar men även många leenden. I samvaro med familj eller vänner är jag duktig på att säga vad jag tycker, för det mesta inom de flesta områden.

                      I och med dessa frågor kan jag börja tänka igenom hur jag bemöter samt bemöts av andra individer. Självklara saker som man inte observerar dagligen, men som ändå är viktiga områden värda att tänka på.



Förmodligen totalt ointressant för er,
men den här skoluppgiften fick mig faktiskt att tänka till lite. Intressant.