There is nothing I need like I need you, dear brother.
Min älskade, älskade lillebror har nu anlänt till Sverige igen efter tio månaders highschoolande i Idaho, USA. Jag är så stolt över min bror, och jag är övertygad om att han har vuxit något enormt som person under detta år. Jag vet ju hur mycket jag själv har vuxit under detta år som han har varit borta, och då har jag bara flyttat 38 mil söderut. Det är med viss frustation jag inser att jag inte kan sätta mig in i vilken fantastisk resa han har gjort, eftersom jag aldrig har gjort något liknande. Frustationen växer ännu mer när jag inte kan vara i Gävle just nu och krama om honom, men på tisdag ses vi! Jag har världens bästa bröder och jag en stolt storasyster till dem båda. Syskon är trots allt det närmaste man har, och jag hade turen att få två.
Här är hans låt ---> Jens Bredberg – There Is Nothing I Need Like I Need You - Official
Denna bild är tagen när vi vinkade av honom på Arlanda i augusti. Det känns som tio år sedan.
I just wanna stop the time for a while
Behöver en paus.
för den här gången krävs det mer innan jag öppnar armarna, förlorar mig och känslorna faller fritt
och sa att livet var något enkelt, men jag kunde inte hålla med dig
Det är inte alltid det är enkelt. Och jag måste, för att inte kvävas av frustation, påminna mig själv om att ingen faktiskt har påstått att det ska vara det heller. För mig är livet en balansgång mellan lycka och förtvivlan. Det är en konst att hitta rätt tillvägagångsätt för att kunna hantera det och balansera det jämlikt.
Jag riktigt känner hur mina batterier laddas på under dagar som dessa. Från att ha varit helt urladdad på energi och glädje har jag nu övergått till grönt från rött. Kan inte sluta le. Grönskan gör mig tårögd av glädje. Alla dessa fantastiska färger och dofter bidrar till ett starkt välmående. Tänker inte låta något slita mig ifrån detta tillstånd. Och under den mörkaste och tyngsta decemberdagen ska jag plocka fram dessa bilder ur mitt minne och le igen.
Vaknar långt före ringvägen, bara jag och plogbilen är vaken.. och mina tvivel.
Linköping har begåvats med sommarväder. Vi är inne på fjärde dagen med 25 grader nu. Det är helt magiskt. Helt fantastiskt. Det är med brunbrända kinder, en lätt svettig rygg och med glädje i blicken som jag studsar fram genom dessa dagar. Enligt väderprognosen ska det hålla i sig i 10 dagar till, vilket fördubblar lyckan för oss som inte kan leva i nuet. Under de senaste dagarna har jag känt, för första gången på väldigt länge att jag faktiskt är på topp. Vintern har varit tung, och våren lika så. Jag har bestämt mig för att lämna framtiden åt ödet, så gott det går. Intervju på en Ky-utbildning i Tumba är planerad. Annars så trivs jag väldigt bra i Linköping, och förstår egentligen inte varför jag skulle flytta härifrån. I hela mitt liv har jag trott att gräset är grönare på andra sidan, att jag aldrig ska vara nöjd och att det alltid finns något bättre. Huruvida det är sant eller ej är oklart. Det är förövrigt mycket som är oklart just nu, på alla nivåer.
vi är tomma skal som suktar efter innehåll
Försöker för mycket. Hoppas för mycket. Vill för mycket. Tror för mycket. Misstror för mycket. Ibland är det bara för mycket.
det enda som är säkert är att jag ser dig
Har haft en riktigt bra helg i Gävle. Våren ligger i luften, sommaren väntar på att få göra entré. Kylan biter sig fortfarande kvar, mot allas vilja. Men den måste snart inse att den måste ge sig av. Sommar i Gävle är förmodligen lika som i vilken annan medelstor stad som helst: jeansshorts, färggranna cidrar, människor som ler, fina dagar i solen och hoppfullhet i allas ögon. För mig är sommar i Gävle något speciellt, naturligtvis eftersom jag har spenderat alla mina år där. Staden ruvar på så många minnen, så många fantastiska stunder med de finaste människorna i livet. Därför kommer denna sommar att bli en prövning, något annorlunda. Jag kommer att spendera mestadels av sommaren i Linköping och ser förväntansfullt fram emot att skapa nya minnen. Ville egentligen bara, med detta inlägg få fram att sommaren är mer än välkommen och att jag är fruktansvärt trött på att frysa.
jag låtsas som att jag inte minns, du låtsas som ingenting
Det skrivs inte så mycket nu. Jag är helt enkelt alltför upptagen med att söka efter ord som kan beskriva hur jag känner när jag ser att bladen på björkarna har exploderat, i den vackraste gröna nyansen av dem alla. Varje år blir jag lika förvånad. Det kom en vår ändå. Ljuset väntade efter mörkret. Hopplösheten som har tyngt mig sedan slutet av september har nu helt lösts upp. Det krävs i vanliga fall mycket för att framkalla ett lyckorus hos mig. Nu krävs det bara en blick mot trädkronorna med den blåa bakgrunden. Jag lever. Och jag ler.