even if it ain’t all it seems, I got a pocketful of dreams
Att leva i nuet är en konst.
När jag är ledig är jag på jobbet och när jag är på jobbet är jag ledig. När jag är utomlands har jag redan kommit hem, och när jag är hemma är jag kvar i utlandet. När jag började gymnasiet tog jag studenten, och när jag tog studenten började jag gymnasiet.
Det är sällan mitt mentala jag, och mitt kroppsliga jag befinner sig på samma plats. Nästintill aldrig. Jag är aldrig där min kropp är. Det är bara ett skal, en lögn gentemot mina medmänniskor. Jag har svårt att koncentrera mig på det jag gör här och nu. För i mitt huvud är jag långt bort.
Nu har sommaren precis börjat, men min hjärna är redan i oktober. Jag ligger alltid steget före, eller efter. Aldrig i takt. Aldrig dunk dunk, precis samtidigt. Aldrig.
Det kan slå mig, som en blixt slår ned i ett träd, att justja, jag har ju redan tagit studenten. Jag kan komma på mig själv att jag går och funderar på hur min studentdag ska se ut, för att sedan inse att den redan har passerat. För mer än ett år sedan till och med.
Allt detta bidrar till att jag inte kan uppskatta det som sker precis nu. När jag sitter på stranden, känner den ljumma vinden fläktar genom mig, med solen stekande ovanför huvudet, då har jag mentalt redan gått hem från stranden.
Vi har bara ett liv, och det är det vi har. Det gäller att njuta av det, det är på tok för kort. Jag måste inse att jag ska njuta av livet, för imorgon kan det vara försent.
we had a promise made, we were in love
Idag är det midsommarafton. Ska fira min midsommarkväll med mina tanter och gubbar på jobbet.
Därefter ska jag trycka plattan i mattan mot Mehedeby där jag sammanstrålar med delar av eliten.
Det tycks bli en bra dag. Inte så solig. Men bra.
En gammal bild från 2008. Men det får duga!
om det ändå var så enkelt
"jag önskar att du får
allt det där som du vill åt
jag önskar seglen tar dig med
till en oupptäckt planet
ingenting av det här
ingenting av det där
jag önskar dig allt vackert
för du är det bästa som jag vet"
- Thåström
even if it ain’t all it seems, I got a pocketful of dreams
Att leva i nuet är en konst.
När jag är ledig är jag på jobbet och när jag är på jobbet är jag ledig. När jag är utomlands har jag redan kommit hem, och när jag är hemma är jag kvar i utlandet. När jag började gymnasiet tog jag studenten, och när jag tog studenten började jag gymnasiet.
Det är sällan mitt mentala jag, och mitt kroppsliga jag befinner sig på samma plats. Nästintill aldrig. Jag är aldrig där min kropp är. Det är bara ett skal, en lögn gentemot mina medmänniskor. Jag har svårt att koncentrera mig på det jag gör här och nu. För i mitt huvud är jag långt bort.
Nu har sommaren precis börjat, men min hjärna är redan i oktober. Jag ligger alltid steget före, eller efter. Aldrig i takt. Aldrig dunk dunk, precis samtidigt. Aldrig.
Det kan slå mig, som en blixt slår ned i ett träd, att justja, jag har ju redan tagit studenten. Jag kan komma på mig själv att jag går och funderar på hur min studentdag ska se ut, för att sedan inse att den redan har passerat. För mer än ett år sedan till och med.
Allt detta bidrar till att jag inte kan uppskatta det som sker precis nu. När jag sitter på stranden, känner den ljumma vinden fläktar genom mig, med solen stekande ovanför huvudet, då har jag mentalt redan gått hem från stranden.
Vi har bara ett liv, och det är det vi har. Det gäller att njuta av det, det är på tok för kort. Jag måste inse att jag ska njuta av livet, för imorgon kan det vara försent.
vad är det som krävs för att stanna kvar? som inte är säker men aldrig tvivlar
jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig
jag trodde inte att det var möljigt att känna till
hur det känns när hela hjärtat slår för någon
hur det känns när kroppen fylls upp av kärlek
bara genom en varm omfamning
blott för ett ögonblick
nu vet jag
"kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva"
let us die young or let us live forever
words are the voice of emotions
" In this moment, there are 6470818671 people in the world.
Some are scared, some are coming home, some tells lie to make the day,
others are just not facing the truth, some are evil men, some are good.
6 billion people in the world, 6 billion souls. And sometimes all you need is one. "
Svar till EMMA
Skrivet av: Emma
Hejsan! Jag har en fråga till dig angående Alanya. Det är så att jag och min kompis (vi är båda 18 år) ska åka till Alanya i sommar, och vi undrar hur det är med "de jobbiga turkarna" som alla påstår finns där och jagar? Är det verkligen så illa? Sen undrar vi också om det förövrigt om man träffar mycket svenskt folk där nere? Eller skandinaver överlag? :-) Tacksam för svar!
Svar:
"De jobbiga turkarna" är inget jag har upplevt som ett problem. Det är klart, de som jobbar i butikerna där är ju turkar och de står och ropar åt en när man går förbi. Men i samband med en ny lag i Turkiet, får de inte gå utanför sitt område (butiken) så de kommer inte ut på gatan och drar in en. Likaså gäller resturanger. Men det kan ändå vara drygt att de skriker efter en när man går förbi. De ser direkt att man är skandinavisk, så de skriker "Svenska flicka?" osv. Men det är bara att ignorera, för annars får man inte göra annat än att stanna och prata. Allt de vill är ju att man ska handla av just dem.
Två unga flickor ska INTE vara på stranden ensamma på kvällen/natten. Det rör sig mycket skumt folk där. Så håll er i city, för där är det folk överallt. Det är väldigt mycket skandinavier i Alanya. Både barnfamiljer och ungdomar. Det finns en skaninavisk bar som heter The doors. Hett tips!
Sen måste jag ju passa på att säga att ni måste göra Turkiskt bad (Hamam). Det kanske ni redan vet vad det är om ni har varit i turkiet innan. Men det är i alla fall helkropps-skrubbning som man ska göra första dagen man är där, innan man steker i solen. Finns ingen renare känsla efteråt! och så sitter brännan bättre och man slipper flagna. Denna gång var vi på ett Hamam, som ligger bredvid ett hotel som heter Hotel Delfino. (bara att fråga första bästa taxichafför om vägen) Det var superbra där, och billigare än det vi var på sist. Trevlig resa!
och vad vet du om hur hjärtat kan bränna, för kärlek som aldrig kan dö?
Ett år är som en fis i rymden. Eller hur? Men året efter jag tog studenten är inte bara en fis i rymden. För det är året då allt förändrades. Inte allt, men mycket, det mesta. Saker som alltid varit, slutade plötsligt vara och jag kan knappt minnas händelseförloppet. Hjärnan kanske har sorterat bort det som var jobbigt, det som var tungt. Det måste vara så. Under det senaste året har jag till exempel slutat skolan. Det är stort. Inte en fis i rymden. För att sluta med något man alltid har gjort, det är en big deal. I alla fall för mig som tycks vara överkänslig mot förändringar. Det är inte det att jag inte gillar förändringar, för det gör jag. Men jag påverkas mycket av dem.
Om jag ser på mitt liv som ett diagram med kurvor ser jag att kurvan går i taket i form av känslor vid livets alla stora skeden. Jag har fått berättat att jag var helt tokig när jag fick mina första tänder, när jag lärde mig gå, när jag började skolan osv. Jag har alltid reagerat starkt på förändringar och utvecklingar och likaså är det nu. Det senaste året har minst sagt varit förändringslikt. Mamma och pappa skildes på riktigt, och vi sålde huset, vilket utan tvekan får kurvdiagramet att gå i topp. Att flytta från en plats där man har vuxit upp kan aldrig vara en enkel grej.
Om jag kisar så ser jag framför mig hur jag trippar fram där genom huset, när jag var 2 år, när vi flyttade dit. Jag kan se framför mig hur jag springer runt huset och leker i trädgården. Jag ser hur jag gungar, leker i lektstugan - utvecklas. Jag ser framför mig när jag står och dansar framför spegeln och lyssnar på Spice Girls, hur jag ramlar och slår knäna blåa ute på uppfarten. Jag ser hur jag lär mig cykla, hur jag leker häst genom att sitta på pakethållaren och hålla i ett hopprep som styr styret. Jag ser framför mig hur jag testar att sminka mig första gången. Hur jag leker med mina gosedjur och låtsas att dom är mina barn. Jag ser framför mig hur jag sitter och pysslar vid skrivbordet, alla lekar, alla fantasier. Jag ser framför mig när jag börjar komma in puberteten, hur jag upptäcker min första mens, hur jag börjar smygtitta på program jag inte får se för mamma och pappa. Jag ser framför mig hur jag har mina bäsisar på besök och vi pratar om sex, som vi inte riktigt vet hur det är men någon har en syrra som har veckorevyn som vi tror att vi lär oss allt från. Jag ser framför mig hur jag har mitt första killbesök på rummet, med svettiga händer och nervösa nerver tittar vi på en dålig film och jag kanske får min första kyss. Jag ser framför mig hur vi snor sprit av pappa, hur jag gömmer det i garderoben. Jag ser framför mig när jag kommer hem för sent, och smyger in så att inte mamma och pappa ska vakna. Jag kan se hur jag vaknar med min första bakfylla, hur jag går och spyr upp någon äcklig cider inne på toaletten. Jag ser framför mig när någon kille första gången sov över. Jag ser framför mig alla morgonar innan skolan, hur jag står och gör mig i ordning, översminkad såklart, fixar och donar med håret alldeles för länge. Jag ser hur livet rullar på och att jag till slut står framför spegeln på studentdagen. Hur jag sätter på studentmössan på huvudet och ser en tjej full av förväntan som tittar tillbaka. Jag ser även hur mitt rum ser ut när det är tomt på möbler, när jag har flyttat ut allting och det bara ekar. De tomma väggarna gapar mot mig och jag ser mig om en sista gång innan jag vandrar ut genom dörren för sista gången.
Allt detta har huset jag vuxit upp i skådat. Det har skådat när jag har blivit någon, formats till en alldeles egen individ. Villan i Valbo kommer alltid att vara "hemma" för mig. Även fast jag sitter här, på Sörby i min lilla etta och stormtrivs. Jag saknar huset så att det riktigt gör ont. Jag vet att jag undviker tankarna som rör det. Jag är för rädd att känna, för rädd att sakna. För det är en sådan brutal förändring som har skett och jag är väl medveten om att jag aldrig kommer kunna få igen dagarna i det huset. Den tiden är förbi.
det kan ta slut imorgon, eller hålla på för alltid. ibland är det så.
Gävle är fullt av studenter. Likt alla andra städer i Sverige denna vecka.
Det kryper i kroppen varje gång jag ser dessa groteska ungdomsgäng som skriker och härjar runt överallt. Vet ni vad det är för känsla? AVUNDSJUKA! Jag vill göra om studentveckan igen. Fattar inte att det har gått ett år sedan vi gjorde allt det där. Brännboll i Boulognern, barrunda, studentmiddag, flakåkning osv... ett helt fucking ÅR har gått! Och nu går jag runt och jobbar, medan årets studenter spritter av lycka i kroppen. Jag är också lycklig, men den lyckan jag kände under studentveckan är oersättlig. Den veckan innehöll alla typer av känslor en 19-årig tjej är kapabel till att känna. Lycka, sorg, oro, förväntan, rädsla, hopp och tro! VILL GÖRA OM DET IGEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEN
och kan du vara vänlig att aldrig mer ringa mig igen, för jag vill aldrig känna igen
hej
idag har det varit årets varmaste dag, (30 grader i skuggan) och jag har jobbat 11-21. Om det var varmt att vandra runt i stan och springa i trapphus? ja. det var skitvarmt. Men så härligt! vindarna smekte mig på kinden, varm likt en hand. Helt underbart.
dagens plus går till alla mina älsklingstanter och gubbar som jag har besökt på jobbet idag. Underbara individer som alltid kan få mig på bättre humör. Som ständigt visar sin tacksamhet över att jag är behjälplig, och som får mig att känna mig viktigast i världen.
dagens minus går utan tvekan till världens alla karlar. Karlar som går under benämningen svin, men som jag av någon underlig anledning ständigt tycks falla för och kasta pärlor på. Idiotiskt
för jag tror att när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
Håkan Hellström, älskade Håkan.
Du, som har sjungit vid min sida genom alla ungdomens tuffa och lätta dar. Du som har satt ord på det som inte går att förklaras. Du som kan sprida kärlek med dina ord rätt in i våra hjärtan. Du som kan få håret på benen att växa ut genom rysningar. Du som är oslagbar. Du.
På söndag ses vi. I Furuviksparken kl 20. Då står jag där. Och jag ler.
Här fick du mig att falla på riktigt. Skansen 2006.
för vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar?
Är tillbaka till verkligheten, där Strawberry Daqiuiri's och heta nätter inte är lika närvarande. Men jag tänker inte kasta skit på Sveriges väder just nu. För solen har skinit idag, och det har varit över 20 grader vilket är mer än okej.
Har haft en fantastisk vecka i Turkiet. Värmen och solen har laddat mina batterier till åtminstone 80 procent. Nu får den svenska sommaren försöka ladda upp resten. Allt för att jag ska kunna överleva ännu en vinter.
