vi skulle ta oss långt, vi två
Mallorca 2010
någonting att tro på, nåt som tog mig upp en bit över noll
Idag ska jag ned på stan och sammanstråla med Frida och Alex. Vi ska fika. Förhoppningsvis!
Därefter ska jag bege mig upp till söder för ett kvällpass på jobbet. Det är en trevlig dag idag.
Imorgon är jag ledig. Vad helgen kommer att bestå av är fortfarande oklart. Men någon typ av bravader blir det garanterat. Nästa helg är det Stockholm som gäller. Jag tycker om att ha saker att se fram emot. Jag tror att vi alla behöver det.
inget händer här, men det gör ingenting om dina händer är här
Idag skiner solen över oss. Det värmer. Inte bokstavligt talat. Det värmer inuti.
Det är lustigt, att under vinterhalvåret är de klara dagarna alltid kallast. Och under högsommaren är det tvärtom. Då är de klara dagarna varmast. I vilket fall gläder det mig alltid när solen skiner. Jag känner mig levande. Idag är en sådan dag. En dag då jag lever på riktigt.
kommer alltid bli varm i hela kroppen när jag ser dig
Det är år 2011, vilket innebär att det är 91:ornas tur att fylla 20.
Jag stod först på tur för två veckor sedan, igår var det Sandras tur och ikväll Hannas. Sedan tror jag att det kommer vara lugnt på 20-årsfronten fram till april. Fast nej! Kom på att om två veckor är det Sofias tur. Så då beger jag mig mot huvudstaden.
Jag ska snart börja göra mig iordning (varför börjar man alltid med det så sent så att man får stressa?!). Därefter ska jag styra bilen ned på stan och plocka upp diverse partysugna tjejer, och sedan brummar vi iväg mot Upplands-skogarna.
Trevlig lördag på er!
but if you just believe, there's no way we can fall
Har sett denna tusen gånger.. men jag tycker den är värd att se igen. Och igen. Och igen.
hjärtat sitter utanpå, slår inte som det brukar slå
Tänkte delge er lite av mina vardagliga sysslor.
Min dygnsrytm ser för tillfället ut som en svettig, flottig, slö wow-spelares sommarlov. Låt oss skylla det på att jag arbetar endast kvällar. Det betyder att jag måste hinna med att äta lunch två gånger innan 16, då jag börjar. Allt för försöka få i mig tillräckligt med näring så att jag kommer kunna hålla humöret och tålamodet i schakt de timmar jag ska arbeta. Jag är ju en varelse som är extremt beroende av att inta föda vid jämna mellanrum. Ja, sisådär var tredje timme. Det innebär att jag hinner bli vrålhungrig tills dess att jag slutar klockan 21. Trots att jag pular i mig en och annan chokladbit under kvällens gång.
Sedan kommer jag hem, ska duscha, byta om och fixa någonting att äta. Det händer att jag är så pass smart innan jag åker till jobbet att jag förbereder någonting som går fort att värma när jag kommer hem. Det händer. Men inte är det ofta. Vilket helt enkelt innebär att jag ställer mig och lagar mat när jag kommer hem. Och innan jag börjar med maten kommer jag på en massa andra sysslor som jag tycker att jag bör genomföra innan jag får i mig något. Vilket betyder att humöret och tålamodet går hand och hand ned mot helvetet innan jag ens har börjat med maten. Så för det mesta sätter jag mig och äter vid 23. Sedan är jag mätt och belåten och inte alls pepp på att gå till sängs. Så istället sitter jag uppe i ett par timmar och tittar på film, läser dåliga bloggar som man stör sig på, går runt och plockar och så vidare..
Sedan när jag väl kommer ned i sängen så har jag hunnit lyssna på massa känslomässig musik. Och därav sätts tankarna igång. Framtid. Nutid. Vilja. Måsten. Så jag somnar någon gång in på småtimmarna. Ställer klockan 09:30 varje morgon i hopp om att jag ska kunna gå upp då. Vilket dock alltid resulterar till att jag somnar om och ställer klockan 10:30. Ligger därefter och drar mig en halvtimme och kravlar mig upp vid 11. Då har jag fem timmar på mig att göra saker innan jag börjar jobba, vilket är finnemang! Så jag hinner med att ha ett liv också. Faktiskt.
Ja, om ni undrade liksom....
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden
Svinalängorna var kolossalt bra. Tung. Jobbig. Svår.
Men kolossalt bra. Se den !
nästa gång du lovar någon allt
Tankar fler än myror i ett myrkrig.
Drömmar större än Atlanten.
Känslor starkare än en krokodilkäke.
Jag vill skriva, jag vill jobba, jag vill plugga, jag vill flytta, jag vill bo nära mina nära och kära, jag vill resa, jag vara liten, jag vill vara stor, jag vill se, jag vill blunda.
Jag vill så mycket. Var börjar man?
Jag minns bara de soliga dagarna
Minnen. Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på ungdomens gågna år. Det är ofattbart hur mycket känslor, tankar och hormoner som kan rymmas i en tonårskropp. Så liten, så ung, men så stor och så känslofylld.
En ton från en låt. en glimt från en bild eller en doft från en gammal parfym kan få mig att känna mig som 15 år igen. På riktigt. Jag kan känna hur en gammal tonårsförälskelse dunkar innan för mitt bröst. Jag kan tro mig ha samma åsikter som när jag var 15 år. Jag kan tro mig vara samma person som jag var då.
Om vi jämför Jennifer, 15 år med Jennifer, 20 år så är skillnaden grotesk. Både utseendemässigt liksom känslomässigt och värderingar. Ibland kan jag skymta mitt gamla jag. Så osäker men samtidigt så säker. Säker på vad jag trodde var rätt, säker på vem jag trodde att jag var. Sanningen är att jag hade ingen aning om någonting. Och osäkerheten var starkare än någonting annat. Viljan att bli någon var enorm. Idag har jag insett att jag inte vill bli någon - jag är redan någon. Jag är en självständig ung kvinna med drömmar större än jordens kapacitet. Jag vågar vara mig själv och även känna stolthet över det.
15, 16, 17 år. Högstadiet och början av gymnasiet. Vilka tider. Vilka minnen. Solen sken alltid. Vi skrattade alltid. Vi var alltid tillsammans. Då fanns inget jobb, inga konkreta krav och inga hinder. Så kände jag såklart inte då, men nu i efterhand kan jag bli förbannad. Tog jag vara på alla stunder? Levde jag tonårslivet fullt ut? Jag vet inte. Och jag kommer aldrig få veta. Det jag vet är att jag bär med mig minnen för livet. Underbara stunder. Många underbara stunder. I Forsbacka, Valbo, solen, debuterna, alla vänner samlade.
Jag kan ibland känna sådan sorg över att högstadiet tog slut så fort. För det var den tiden allt hände. Alla äventyr, alla debuter, alla försök till att bli mogen. Jag är fortfarande ungdom, jag har fortfarande alla chanser i världen till att göra det jag vill. Men ni vet.. högstadiet. Den tiden kommer aldrig mer att återupplevas. Och den tidens känslor kommer förmodligen aldrig mer bli kända. Det bara är så.
Jag har aldrig haft lätt att leva i nuet. Antingen är jag långt tillbaka i tiden, eller så är jag flera månader framåt. Det är sådan jag är. När jag gick på högstadiet ville jag bara börja gymnasiet. När jag gick på gymnasiet ville jag ta studenten och nu.. nu när jag inte befinner mig i någon av de två livsstadierna vill jag tillbaka. Samtidigt som att jag är mer än nöjd med dagens läge. Ett jobb som jag trivs med, stadig inkomst, en fin lägenhet, vänner som är värda allt - en skön livssituation. Men man måste få längta tillbaka. Eller hur? jo. Man måste.
Solen sken alltid över oss.
En ton från en låt. en glimt från en bild eller en doft från en gammal parfym kan få mig att känna mig som 15 år igen. På riktigt. Jag kan känna hur en gammal tonårsförälskelse dunkar innan för mitt bröst. Jag kan tro mig ha samma åsikter som när jag var 15 år. Jag kan tro mig vara samma person som jag var då.
Om vi jämför Jennifer, 15 år med Jennifer, 20 år så är skillnaden grotesk. Både utseendemässigt liksom känslomässigt och värderingar. Ibland kan jag skymta mitt gamla jag. Så osäker men samtidigt så säker. Säker på vad jag trodde var rätt, säker på vem jag trodde att jag var. Sanningen är att jag hade ingen aning om någonting. Och osäkerheten var starkare än någonting annat. Viljan att bli någon var enorm. Idag har jag insett att jag inte vill bli någon - jag är redan någon. Jag är en självständig ung kvinna med drömmar större än jordens kapacitet. Jag vågar vara mig själv och även känna stolthet över det.
15, 16, 17 år. Högstadiet och början av gymnasiet. Vilka tider. Vilka minnen. Solen sken alltid. Vi skrattade alltid. Vi var alltid tillsammans. Då fanns inget jobb, inga konkreta krav och inga hinder. Så kände jag såklart inte då, men nu i efterhand kan jag bli förbannad. Tog jag vara på alla stunder? Levde jag tonårslivet fullt ut? Jag vet inte. Och jag kommer aldrig få veta. Det jag vet är att jag bär med mig minnen för livet. Underbara stunder. Många underbara stunder. I Forsbacka, Valbo, solen, debuterna, alla vänner samlade.
Jag kan ibland känna sådan sorg över att högstadiet tog slut så fort. För det var den tiden allt hände. Alla äventyr, alla debuter, alla försök till att bli mogen. Jag är fortfarande ungdom, jag har fortfarande alla chanser i världen till att göra det jag vill. Men ni vet.. högstadiet. Den tiden kommer aldrig mer att återupplevas. Och den tidens känslor kommer förmodligen aldrig mer bli kända. Det bara är så.
Jag har aldrig haft lätt att leva i nuet. Antingen är jag långt tillbaka i tiden, eller så är jag flera månader framåt. Det är sådan jag är. När jag gick på högstadiet ville jag bara börja gymnasiet. När jag gick på gymnasiet ville jag ta studenten och nu.. nu när jag inte befinner mig i någon av de två livsstadierna vill jag tillbaka. Samtidigt som att jag är mer än nöjd med dagens läge. Ett jobb som jag trivs med, stadig inkomst, en fin lägenhet, vänner som är värda allt - en skön livssituation. Men man måste få längta tillbaka. Eller hur? jo. Man måste.
Solen sken alltid över oss.
jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig
Ja, här har det inte blivit mycket skrivet på sistone. Kan bero på många saker. En av anledningarna kan vara att jag har hunnit med att vara sjuk tre gånger under halva december. Förkylning - frisk - förkylning - frisk - magsjuka - trött men frisk. Blev ett fint avslut på året.
Nyårsafton firades med tre rätters middag på mina ståtliga 35,5 kvm. I goda vänners lag såklart, i alla fall några av dom. Några av den resterande vännerskalan hade emigrerat till Åre över nyår och en annan till Thailand.
Förövrigt så är vi ju mitt inne i vinterhalvåret vilket betyder att mitt mentala jag har gått i ide. Den ni ser ute på stan eller den som skriver här är bara den fysiska delen. Vem orkar vara vaken under denna mörka period liksom?
När jag inte deppar över att det är vinter så jobbar jag. Jobbar, jobbar, jobbar och jobbar. Så ser det i alla fall ut om man tittar i min kalender. Men om ni frågar mig personligen så tycker jag att det känns som att jag är arbetslös. Tycker att jag har huuuuur mycket fritid som helst. Jag kräver kanske inte så mycket. Eller så ser jag mitt jobb som en del av min fritid. Kan vara så.
På söndag är det den 9 januari vilket innebär att det är min dag. Kl. 18:43 är det nämligen 20 år sedan jag valde att sticka ut mitt huvud efter många om och men. 20 år. Ni vet när ens föräldrar säger "det var 20 år sedan det och det hände" det känns ju meeegalångt. Och tydligen så har jag levt meeeegalänge nu.
Befinner mig i någon slags 20-årskris också. Det bubblar ovanligt mycket tankar om framtid och barndom i mitt huvud och jag känner för första gången att jag börjar bli redo för att träffa någon. Ja, inte stadga mig och skaffa barn alltså (herregud jag är ju bara ett litet barn!?) men ni vet, redo för att möta livet och ta mig an kärleken. Nej, det där lät föresten för klyschigt för min smak. Jag tar tillbaka det.
Ha det underbart ni enstaka som hänger med. Puss och kram!
Bild från 2008. Men att ta nya bilder är inte direkt första prio längre. Tyvärr.