En dag innehåller hopp, gjädje, besvikelse och många gånger negativa händelser. Jag blir ofta besviken på mig själv, jag är inte alltid den jag vill vara, jag är inte alltid den jag borde vara och jag följer inte mina egna råd. Jag är inte heller den jag framställer mig själv att jag är. Mina ord och mina tankar är jag, det är liksom mig själv, Jennifer. Många gånger hör jag hur ord flyger ut ur min mun och jag blir chockad över det mina öron hör. Jag kan ofta tänka, hur fan kan hon säga så? Senare kommer jag på att det är ju jag själv. Är jag två olika personer inom mig eller fungerar alla på det viset?

Sen är det dedär med egen vilja. Att våga stå för sina åsikter trots att alla runt omrking tycker tvärt emot, det har alltid varit svårt för mig. En stor anledning kan vara att när jag var i ett av de viktigaste utvecklingsstadium i livet, ingick det en person i mitt liv som tog ifrån mig rätten att tycka själv. Okej, ingen kan ta ifrån mig min rätt men det kändes lika starkt som det. En annan anledning kan vara att jag är uppvuxen i ett liv där man inte alltid får tycka det man tycker, man får knappt tänka det. Allt eftersom har jag anpassat mig liv efter det, jag vet inom vilka områden man får uttrycka det man känner och tycker. Jag är även väl medveten om vilka situationer det inte passar sig. Det finns många fördelar med att ha vuxit upp på det viset, jag är både anpassningsbar och väluppfostrad. Så egentligen ska jag väl inte klaga..
De som känner mig på djupet (visserligen vet jag ingen som riktigt gör det) vet att det inte är min starkaste sida att stå för det jag verkligen tycker. Jag vill alltid hålla med och försöka hitta fördelar i de flesta situationer. Det har gått an länge, men jag tror det med åren har satt djupa spår inom mig. I och med att jag kan stå på två sidor i situationer som det egentligen bara finns en väg att gå har det efter lång tid inneburit att jag själv tänker som två olika människor även när jag resonerar och argumenterar med mig själv. Nej, jag är inte sjuk på något vis, inte schizofreni eller liknande, ni kan vara lugna. Faktumet är bara följande, jag är delad inuti mitt itu. Jag är en tjej med tusentals tankar och åsikter, men jag har svårt att skilja på vad som är vad. Jag har extra svårt att skilja på vad som är vilja och vad som är faktum. Vad är det jag vill och vad är det jag känner? Många gånger har jag haft sån stark vilja att jag själv tror att det är sant. Det har alltid lett till sabbotage för mig själv. Inte bara för mig själv utan även inuti mig själv. Idag när jag sitter här och är efterklok får jag en impulsvilja att slå mig själv på fingrarna. Jag borde ha ställt mig upp för längesedan. Ibland är jag så väldigt duktig på det, ibland. Jag önskar dock att tidsformen ibland uppstod lite oftare. Ibland är jag så säker på mina åsikter och har så många argument att jag skulle kunna ställa mig på rikstadshuset i Stockholm och predika samt övertyga och därav få människor att tänka som jag. Vad är det då som gör mig så svag annars? Jag är helt enkelt rädd, jag är rädd vad folk ska tycka, jag är rädd att få folk emot mig, jag är rent ut sagt livrädd! Alla de stunder som inte är "ibland" sköljer en stark våg i form av besvikelse över mig. Varför kan jag inte alltid göra det jag vill? Vad är det för inre kraft som stoppar mig?
Jag blir irreterad.

(Efter att jag läste igenom det jag skrivit upptäckte jag att det var många frågor utan svar. Självklart kommer ingen annan kunna svara på dem om inte ens jag själv kan det. Var bara tvungen att spotta ut lite ord innan jag kokar över)