Det är mycket som dagligen snurrar runt inuti mitt huvud. Ibland, eller rättare sagt ofta blir jag tokig på mig själv. Jag förstår inte varför jag efter snart 18 år, varje dag går omkring och försöker efterlikna en individ som jag inte är. Varför lägger jag ned ens en bråkdel av min energi på att försöka vara, tänka, tycka, känna som någon annan?
Vi är som vi är, och till den kategorin hör jag också. Jag blev som jag blev, jag blev nog inte som jag skulle och jag kommer aldrig bli den det var tänkt att jag skulle bli. Men vem har tänkt ut vem jag ska vara egentligen?
Gud?
No way, det finns ingen Gud och det har aldrig funnits någon. Ingen Gud i hela världen kan väl varje dag låta det ske som sker. Se er om vafan, läs tidinigen, slå på nyheterna. Om Gud nu finns så är han för i helvete (ursäkta språket) god i alla fall.

En annan sak jag blir tokig hos mig själv är min fantastiska förmoga med att aldrig vara nöjd. Jag inser aldrig hur bra jag har det förrän det är för sent - totaly too late, liksom. Jag har sabbat många bra saker i mitt liv, oftast i rädlsa för att själv bli sårad, rädlsa över att hitta fel på personen eller att han ska känna desamma för mig. Jag är rädd för fel helt enkelt, trots det stöter jag på de långt innan jag går in i något djupt. Jag kanske hetsar för mycket, trots att jag är en lugn person. Jag kanske har en mental osynlig hets som försvårar det hela för mig. Jag vet som vanligt ingenting, men det känns så. "Man vill alltid ha sådant man inte har" är ett uttryck som jag verkligen lever upp till. Det som är svårt för mig att få, näst intill omöjligt - det är just det jag vill ha mest av allt.
Varför?
Ja, för fan Jennifer, varför? Nöj dig någon gång med det du har, du kanske inte kan få det bättre? Men hur ska man veta vad som är det bästa då? Hur ska jag, fortfarande en liten flicka mentalt kunna veta vad som är det bästa?
Jag tror att jag i grunden är mycket rädd för det bästa. Jag är rädd att få det sådär bra som alla i min närhet verkar ha det (okej, jag vet att det inte riktigt är så). I mina ögon ser nästan alla lyckliga ut. Bara för ett par håller varandra i handen har de allt, det är en tanke jag ofta tänker. Det man ser utåt brukar oftast inte stämma fullständigt. Det finns ofta en mörkare baksida - inte alltid, men ofta.
En teori med att jag alltid vill ha det jag inte tror att jag kan få beror kanske på att jag älskar spänning. Jag njuter av måttlig ovisshet och osäkerhet. Kanske för att de känslorna är så pass vardagliga för mig att jag känner mig hemma. Jag är rädd för att fastna i något jag inte kan ta mig ur snabbt, jag är rädd för att någon ska fastna för djupt eftersom jag har stark erfarenhet av hur ont det gör när det väl är dags att slita bort den individen från hjärtat. Det känns som att jag har stängt hjärtat för alla nya möjligheter. Jag är så rädd.. det gör så ont, och det plågar mig.
Jag lägger ned så mycket kraft och energi på att fundera på hur jag känner att jag ofta tvingar fram känslor av ren vilja. I ren protest av att inte känna något alls. Mmm.. jag är tokig ibland och nu är det ibland.

Godnatt