och ikväll mamma, ska vi bara se på film.
På lördag är det sista april. Behöver jag ens nämna ännu en gång att tiden tar mig med storm?
Vi har överlevt tonåren ihop. Sida vid sida. Hand i hand. Vårar har uppenbarat sig, sommrar har passerat och vintrar har drabbat oss. Vi har skrattat så att magmusklerna har börjat krampa, gråtit tills tårarna tog slut, festat, ljugit för föräldrar, tjuvrökt, kommit hem för sent, hängt utanför McDonalds samt en väldans massa mer-Vi har väl gjort det som de flesta ungdomar gör.
Vi har testat gränser och debuterat tillsammans. Vi har börjat på högstadiet, druckit för första gången, skjutsat varndra på cyklar, varit tuffa, varit töntiga, varit fjortisar, kört moppe, slutat nian, tagit körkort, vi har börjat på olika gymnasieskolor, stått på skilda trappor och sjungit högljudda studentramsor. Mentalt har vi gjort allting tillsammans.
Vid sådana "högtider" som sista april minns man de gågna åren, vad man gjort, var man varit just på det datumet.
Jag, och mina älskade vänner har vuxit upp tillsammans. Växt åt helt olika håll, fått nya relationer och testat våra vingar på varsit vis. Vi är totalt skilda individer allihopa, men på något underligt vis hör vi trots allt ihop.
Vi har överlevt tonåren ihop. Sida vid sida. Hand i hand. Vårar har uppenbarat sig, sommrar har passerat och vintrar har drabbat oss. Vi har skrattat så att magmusklerna har börjat krampa, gråtit tills tårarna tog slut, festat, ljugit för föräldrar, tjuvrökt, kommit hem för sent, hängt utanför McDonalds samt en väldans massa mer-Vi har väl gjort det som de flesta ungdomar gör.
Vi har testat gränser och debuterat tillsammans. Vi har börjat på högstadiet, druckit för första gången, skjutsat varndra på cyklar, varit tuffa, varit töntiga, varit fjortisar, kört moppe, slutat nian, tagit körkort, vi har börjat på olika gymnasieskolor, stått på skilda trappor och sjungit högljudda studentramsor. Mentalt har vi gjort allting tillsammans.
Jag kan inte med ord tacka Er för att ni finns. Jag är kanske inte så bra på det där. Att vara tacksam verbalt. Jag är bättre på att vara tacksam i tystnad. Eller som nu, att skriva det.
Vi har bråkat, vi har varit förbannade på varandra, vi har svikit, svinat, och varit allmänt oschysst. Och det kommer vi förmodligen fortsätta med. Det hör liksom till. Huvudsaken är att vi alltid har löst problemen, vi har tagit oss ut det, förlåtit och gått vidare. Om vi inte hade de gågna åren i ryggen skulle inte vår relation existera. Men nu har vi det. Vi har upplevt allt ihop, och det får vi aldrig glömma.
För mig kommer ni alltid vara det bästa jag har. Så som ni har stöttat mig, trodde jag aldrig man kunde bli stöttad. Att få ha upplevt allting med er vid min sida är ovärderligt. Att få växa och formas tillsammans med er har varit helt fantastiskt. Även om vi går skilda vägar kommer det vi haft ihop aldrig bli förintrad. Kom ihåg det.
2004 pch frramåt
och stackars dom som stänger in sig hundra dagar utan heder
"... ja stackars dom som lever så
stackars dom som tittar på
hur märkligt kan man må "
Det skär i hjärtat att erkänna det,
men jag har börjat följa skiten slaviskt.
om inte du var den som hade rätt, hade väl vi aldrig kunde genomskåda allt som skett
När någonting har varat under en längre tid drabbas man av den farliga bekvämligheten. Den kan vara skön, men ack så farlig. För bekvämligheten går att jämföras med Karlssons Klister. Man fastnar. Blir kvar. Kan inte gå vidare. Vill inte. Jag har alltid ansett att om man inte har testat, så vet man inte heller. Man saknar det man inte har och man vet inte vad man Just nu står jag vid ett vägskäl. Det gäller att bestämma vilken väg jag vill gå. Det är bara jag som kan bestämma, eftersom det är mitt liv och min egen vilja. Det handlar inte om någon annan, det handlar om att välja att lämna ett stadie som har varit länge, eller gå vidare och se vad andra vägar har att bjuda på. Där jag befinner mig nu är allting osäkert. Trots det finner jag trygghet här. Jag och detta stadie är goda vänner, vi har känt varandra länge. Lämnar jag det vet jag inte vad jag hittar. Och jag vet heller inte vad jag vill hitta. Det kanske är ett självklart val just nu. Men om jag känner mig själv och mina känslor rätt så kommer jag att ångra mig. Men som sagt, testar man inte så vet man inte.
jag har gått för långt, kan inte sluta gå
Beslut är bland det jobbigaste jag vet.
När man var tre år slapp man sånt.
vid mästarens sida i närhet av vänner och allt som har gjort mig till den jag är
Har haft en minst sagt händelserik påsk. Bilåkande, 20årsfirande, krogköer, tårar, skratt, seriösa konversationer, nya möten, vin, huuvdvärk och solsken! Kort sagt så har det mesta hänt. Trots allt har de senaste dagarna varit fantastiska.
Jag mår bra. Jag befinner mig i mina bästa år. Jag lever varje dag fullt ut och jag njuter. Solen är den största bidragande faktorn till mitt välmående. Men även andra mer abstrakta ting har format min glädje. Dessutom har jag allt jag någonsin kunnat drömma om. Och vet ni vad det är? LYCKA!
vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig
Vi överrumplas dagligen med mängder av propaganda via alla typer av mediekanaler. En affisch vid busshållplatsen, ett inslag i pausen i Big Brother, en rörlig bild bredvid webbsidan - propagandan undgår ingen. Det jag syftar på här och nu är bilder på oskyldiga barn med stora bruna ögon. Barn som tittar rätt in i våra ögon. Sorgsna ögon. Trasiga. Orättvisa.
"Bli fadder", "SMSa barn till 72222 och skänk 100 kronor", "Alla barn har rätt att leva, alla barn", "Gör något du också". Allt detta är exempel på fraser som sägs i reklamerna.
Just det. Gör något du också. Du, är jag. Jag är träffad. De vackra barnen med stora ögonen tittar rätt in i mina ögon. Rätt in i mitt hjärta. Jag berörs. Jag berörs så pass mycket att jag inte kan, orkar, klarar av att ta in det som sägs i reklamen. Jag stänger liksom av. Det blir för jobbigt. Det är något som sker undermedvetet, jag kan inte styra det.
Det finns många olika barnrättsorganisationer, HUR ska jag kunna välja vilken jag ska sponsra? Om jag skänker pengar till en organisation känns det minst sagt orättvist att inte bidra till de övriga. Det känns fel. Orättvist.
Att barn i världen far illa är oacceptabelt. Att fara illa kan givetvis ske på olika sätt. Sexuella övergrepp, trasslig familj, fattigdom, misshandel, svält. Det är lika förfärligt oavsett vad. Barn ska må bra, barn ska ha allt. Barn ska inte veta vad problem och misär är. Och jag tror inte på den filosofin att det är bra att barn lär sig tidigt att världen inte är vacker. Jag tror inte på det. Lära sig vad ordet problem innebär kommer alla göra. De flesta i alla fall. Jag vet att jag kommer skydda mina barn mot allt, så länge det går. Något annat finns inte på kartan. Man kan skydda någon och samtidigt förbereda den för att livet inte är så lätt. För det sköter livet själv automatiskt, det behövs ingen lärdom, inga förklaringar.
Och här sitter jag. Ännu en gång har reklamen rullat förbi utan att jag har lyft ett finger. När jag tänker på det mår jag illa. Jag skäms. Om jag blir så berörd av barnrättsorganisationernas PR kan man ju anse att jag borde ta tag i det. Men jag gör ingenting. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns för mycket propaganda för att jag ska kunna påverkas mer av den ena organisationen än den andra.
Avslutar detta alldeles för långa inlägg med ett passande citat:
"ingen kan göra allt men alla kan göra något" - UNICEF
dagens låt
" Du är resan som jag velat ska ta fart Du är gåtan som jag aldrig löser klart Du är början på nåt nytt och nånting underbart För mig, för mig, för mig När hösten kommer och tiden gått för fort När allt känns på rutin och redan gjort Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort För dig, för dig för dig Jag är hög nu sen den dagen när du kom Ja, jag är hög nu och kan inte somna om Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång Med dig, med dig, med dig "
inga veckor, inga dar - bara en röra av en massa tid
Dagarna bara flyter förbi likt en stark ström.
Hinner inte med, hinner inte leva, klockan bara tickar på.
Det är sorgligt, eftersom det just nu är den tiden på året som jag älskar mest av allt.
och jag stirrade på havet, precis som tusen gånger förr
Här kommer ett litet regn av bilder som gestaltar vad jag har sysslat med den senaste tiden.
Jobb, fest, Heartbreak och livsnjutning är nyckelorden!
'
I need your loving hands to come and pick me up
Våren är här på riktigt!
Bild från 2007
jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här
Det finns mycket jag är rädd för. En stor rädla är att hamna i slentrian och liksom växa fast. Livet ska inte vara slentrian. Inte för mig. Livet ska vara fullt av nya händelser, nya möten och fullt av kunskap. Det finns alltid mer att lära, alltid mer att upptäcka. Nu sitter jag här. Snart ett år efter jag stod på trappen på studentdagen. Ett år av arbete. Ett mycket fint arbete. Men jag känner att jag har mer att ge och mer att lära. Därför har jag sökt flera utbildningar till hösten. Jag tror att om jag kommer in, jag betonar OM, så är det meningen att jag ska hoppa på det tåget. Då är det meningen att jag ska flytta, då är det meningen att jag ska studera.
Det är så lätt att fastna i bekvämligheten. Den bekvämligheten som jag befinner mig i nu. Jag har ett underbart jobb, underbara arbetskamrater och ovärderliga kunder. Jag har en fin lägenhet. Fina vänner. Fin familj. Jag knegar ihop mina timmar per månad, betalar räkningar och äter mat för resten. Jag trivs helt enkelt. MEN. Desto fler dagar som passerar, desto svårare kommer det vara att släppa taget om denna bekväma tillvaro. Det kommer bli en tuff match att gå vidare i livet. Ett år av funderingar på vad jag vill studera tror jag var tillräckligt för mig.
Så nu vi låter framtiden utvisa hur nästkommande år ser ut.
the smile on your face let's me know that you need me
Har haft en fin dag med fina vänner som jag träffar alldeles för sällan.
I veckan väntar simning, jobbning, körning, krogning, och om solen vill, solning.
Just i detta nu mår jag kanon!
gymnasietiden var guld
trouble is her only friend and he's back again
Vi har befunnit oss här så många gånger. För många gånger har jag varit här. Känt såhär. Sagt såhär. Allting upprepas, om och om igen. Vi står still. Ett steg framåt, två steg bakåt. Alltid. Kanske är världen emot oss. Kanske är det inte så rätt som vi tror. Kanske har vi fel. Kanske är allting fel. Kanske känner jag ingenting. Det är ibland så. För oss är det alltid så. För ofta. För många gånger. Frustationen är oändlig. Det har den alltid varit. Tålamodet börjar svikta. Vi står vid ett vägsjäl, vi har två val. Men vi backar alltid tillbaka. Det kommer alltid igen. Igen och igen. Det är meningslöst. Och det vet vi.
vaken om natten och drömmer på dagen
Jag vaknar, slår upp mina två bruna. Försent såklart. Nattens sömnlösa timmar gör sig påmind i mina ögon. Dem svider. Det är dags att ta steget upp ur sängen nu. Klockan är 11. Men idag har jag även vädret att skylla. Den vidriga grå himmelen, med dis över trädtopparna gör det inte direkt lättare för mig att kliva ur sängen. Jag har tusen saker att göra. Det är dags att sätta igång.
no matter what they take from me, they can't take away my dignity
