Konsten att lita på sig själv

Har du en gång blivit sviken, känns det som en omöjlighet att kunna anförtro sig till någon annan individ igen. Eller det behöver inte vara svårt att just tro på någon person, hela idén med tro kan kännas långt bort. Tro hopp och kärlek, tre viktiga ord där ”tro” är en stor del. Jag skulle vilja lägga till Tillit i de tre orden som då skulle bli fyra.

Sveket efter du hoppats på förändring, hoppats på förbättring och blivit lovad något som inte genomförts. Jag skriver inte om objektiva saker som en ny TV eller en skateboard, jag skriver om abstrakta saker. Kärlek är ett tvättäkta exempel. Du har blivit lovad kärlek, lovad lycka och lovad det bästa. Men du får det inte. För personen som har lovat sviker dig. Kanske glömmer. Kanske inte längre bryr sig.

Det är viktigt att någon gång bli sviken. Tro mig, du växer i dig själv. Trots att det smärtar och känns förjävligt att bli riktigt besviken. Så är det ändå ett steg i att växa upp, vakna upp. För det är faktiskt just detta som är livet och livet kommer aldrig vara en dans på rosor. Så om du aldrig har blivit sviken och sårad, då har du mycket kvar att lära. Att bli sviken kan vara en fördel, faktiskt. För att sedan inse att det faktiskt går att gå vidare i livet, det går att le igen och såren kommer läka – det är coolt. Riktigt coolt. Att känna den där överlägsna känslan över att ha lyckats med något, JAA! Jag klarade det här! Yes! Jag klarar allt.

I grunden handlar all tillit om att tro på sig själv. Att lita på sig själv, våga hoppas att det lilla barnet inom oss finns kvar och inte har konverterat helt till vuxenlivet ännu. Det där barnet innanför alla muskelvävnader och senor, barnet som har fantasi och där ansvar inte i överhuvudtaget existerar. Där allt är enklare (observera att jag inte skriver enkelt, för det har aldrig varit enkelt), där allt är som i en magisk saga och där krig och fattigdom inte är påträngande i samhället. Det lilla barnet finns inom oss alla. Att plocka fram det vid rätt tillfälle är dock en svår konst. När det gäller att vara vuxen, då det är viktigt, får inte barnet skymta fram. Vid sådana tillfällen är det bäst att barnet inom oss lekar kurragömma och har gömt sig på något riktigt bra ställe. För det är viktig att vara vuxen, det är viktigt att ta ansvar. För ditt eget liv, och även för andras. Det är viktigt att sopa för sina egna misstag, och ofta måste man även sopa för andras. Städa upp liksom, cleana till det lite. Göra rent för nästa misstag, nästa kaos. Städar du aldrig ditt rum, blir det en herrans röra att ta i tu med sedan. Lika så är det med misstagen. Då måste du vara vuxen och rätta till det du ställt till med, förmodligen kommer du aldrig ta tag i det om tiden hinner vandra iväg för långt. Och de byggs på… och byggs på… och byggs på…

Tillfällen då du får vara ett barn, då du får hitta det gömda barnet inom dig är stunder då du är med dig själv. Då du inte kan skada någon annan med att vara omogen, stunder då du behöver vara liten för att komma på dig själv att du har kommit längre än så. Då fantasin har tillåtelse att flöda, och då ditt hjärta gör ont och du behöver lagas.

Här sitter jag och predikar om hur viktigt det är att lita på sig själv, för att i sin tur kunna lita på andra. Men om sanningen ska fram så tillhör jag inte den perfekta kategorin. Jag litar varken på mig själv eller på någon annan till 100 %. Och det känns faktiskt tryggt, för jag kan aldrig ge hela mitt förtroende till någon annan, jag kan aldrig lägga mitt hjärta i en annan individs händer. Det skulle aldrig falla mig in. Och där har vi trygghet. Satsar du inte, förlorar du inte heller. Jag är bara 18 år, men jag har redan hunnit satsa många gånger. Dock blivit sviken lika många vilket har lett till att jag har växt i mig själv, hajat grejen med livet, insett att det aldrig kommer att vara enkelt. Så det känns som att jag har kommit långt ändå. Trots att jag inte ens litar på mig själv.

Jag litar på mig själv på en punkt, och det är att jag vet att jag kan gå vidare i livet efter en nedgång. Så bra känner jag mig själv, att jag har förstått att människor är idiotiska varelser, som ofta saknar empati och samvete, det har jag konstaterat för flera år sedan. Och jag har aldrig påstått att inte jag är en idiot, för jag är inte så jävla god jämt och ständigt jag heller. Jag har gjort många misstag, jag har sårat, jag har svikit och jag har många gånger varit en sådan person som jag fruktar och tar avstånd ifrån. Men ni vet… ingen är perfekt, och jag tycker att det är bra. Bra att alla har brister och svagheter, bara de inte tar över det goda så är det fine för mig.