Jag var 15 år. Han stod där framme på scenen på Allsång på skansen och sjöng "vad vet du om att inte vilja vakna längre?" Jag tänkte "eeeeh, ja det vet jag väl". Jag visste inte. Jag hade ingen aning. Och han sjöng "vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?" Jag var säker på att jag visste vad kärlek var. Jag visste allt.

Året därpå stod jag återigen där och lyssnade på när han sjöng "var är duuuu ikväll?" och jag antar att jag drömde mig bort och tänkte på någon alldeles speciell.

Några år senare sjöng han "vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion när du går sönder inuti, så som jag gjorde det" och jag vill minnas att jag var ledsen på någon som hade gjort mig illa. Så krossat som ett tonårshjärta kan bli. Ja, det nog gör lika ont oavsett. Den känslan tror jag inte har någon ålder.

Jag är inte 15 år längre, jag vet inte mycket mer om livet nu, men det jag vet är att Håkan Hellström har funnits med mig hela min ungdom. Han har gjort starka intryck och fått mig att förstå vad musik kan ge. Han har satt ord på de obeskrivliga känslorna som kan rymmas i en tonårskropp. Varje år vid den här tiden har han återuppstått i mina hörlurar. Håkan är vår för mig. Han är vår och solsken och sprudlande känslor.

Och nu har han återkommit. Denna gång med ett nytt album. Han sjunger "hälften av dom som kämpar går under, hälften av dom som älskar exploderar" och jag lever mig in i de orden. Jag känner att de går rakt in i hjärtat. Och jag ler. Och jag är tacksam över vad musik kan göra med mig. Fantastiskt. Tack Håkan.