Frustrerande
Helgen i stora drag;
Hos Alfredssons, köra bil, kladdkaka, kattkillen, partybuss (även fast jag inte åkte med), hangloose, tyst mobil, regn och mardrömmar.
En vit helg. Så vit, och SÅ skönt. Jag tycker inte ens det är kul längre. Har mycket roligare nykter! Och mår så mycket bättre av det. Andra har ju supit så det räcker och blir över. Sov 12 h natten till lördag, vilket var välbehövt eftersom torsdagens utgång resulterade till 3h sömn + skoldag från 9 - 15. Lite sådär lagomt sliten..
NU är jag hemma. För en gång skull. Ska försöka sova hemma inatt i alla fall. Har inte gjort det sen i onsdags. Skulle vilja gå på bio ikväll men det finns faktiskt ingen energi till det.
Jag är sugen på film hemma ikväll. Börjar 13 imorgon, fint!
VARDAGLIGT
Blev för seriösa inlägg där kände jag...
måste berätta vad jag har gjort idag istället!
Belatat sista delen av Alanya-resan, så nu är det klart!! 19 september drar vi tjejer.
Har även lunchat med Andersson, bytt mina jeans mot en top, tagit första vaccinationsprutan mot twinrix , hängt lite med Bella och Elin och senare även Sara, avslutat mitt Swedbank-konto så nu har jag alla konton och alla pengar på Nordea istället, åkt buss för första gången på flera månader.
Har blivit lite bortskämd med att kunna ta bilen dit jag ska.. men nu börjar skolan och mamma kommer ha bilen. Så nu blir det lök-buss som innan jag tog körkort.. hua..
Imorgon ska jag städa mitt rum, byta sängkläder, damma ur alla hyllorna i köket, städa bilen och inte dricka cola.. lycka till Jennifer (Y)
GOD NATT!
Snälla låt mig vara jag
Jag skulle vilja satsa, men jag vågar inte.
Rädd för att förlora.
Rädd för att förlora.
Sömnlösa nätter med för mycket tankar
Min syn på kärlek är suddig.
Kanske är det en släng av gråstarr, eller något ännu värre. Kanske är jag blind. Kanske går det inte att laga. Kanske kommer det alltid vara så här. Jag är så rädd att bli instängd, att vara fast i någonting - att vara någons.
Jag vill inte att någon ska äga mig, jag måste få vara min egen. Jag måste få vara ensam flera veckor i streck om jag så vill, jag måste få andas. Jag måste få gömma mig och inte svara på mobilen om jag inte anser det vara viktigt. Jag måste få rymma, skjuta allting åt sidan. Det har jag ju alltid gjort, enda sen jag var en halv meter. Jag måste få sträcka ut mig över hela sängen, jag måste få titta på vilken film jag vill, äta när jag vill, gå ut när jag vill, sova när jag vill. Det känns inte som att någon i min närhet har samma behov som jag av ensamheten. Det bästa jag vet är ju att just umgås, ändå är det jag som behöver mest ensamhet. Det är lite knepigt. Eller nej.. MYCKET knepigt.
Jag är livrädd för att bli ensam. Jag får panik när jag inte har något att göra. Att vakna utan att ha dagen planerad ger mig magont. Jag är så rädd, hela tiden så rädd. Är det dubbelmoral eller är det bara så att jag är lite för komplicerad och svår?
Jag börjar bli stor nu. Börjar inse vad som är trassel och vad som är problem. Börjar se skillad på folk och folk.
Samtidigt så är jag fortfarande en ung flicka i mina bästa dagar, med småsmå tonårsbersymmer som jag förstorar upp så finns det mycket värre saker som händer i mitt liv just nu. Det handlar inte om den kärlek jag skriver om här, eller kanske är det just det det gör. Kärlek som inte finns längre, kärlek som inte har funnits på många många år. Kärlek som har bytts ut till något som tydligen är mycket viktigare. Det är omöjligt att förklara för någon som inte har gått igenom det. Jag önskar jag slapp vara ensam om alla känslorna. Alla frågor utan svar gör mig sjuk. Jag vet att jag inte är ensam om det, men jag är ensam om att se allting från mitt eget perspektiv. För det kan ingen annan än jag göra.
Lite virriga ord från en virrig tjej mitt i natten...
Musik i den bästa formen
Musik när den är som bäst.
Fattar inte hur Ken kan vara så bra.
Sometimes I wanna hate you
JAG BLIR TOKIG PÅ DIG OCH DIG OCH DIG!
imorgon börjar skolan för alla mina homies förutom klassen.. Så nu sätts vardagsrutierna igång igen. Inget jag gör volter över direkt. Men lite rutiner kan vara skönt ett par dagar, sen saknar jag den spontana impulsiv-lusten sommaren bara kan ge.
Sista året i skolan, haleluja. Men var fan ska man ta vägen sen då?!?! då måste man ju bestämma sig.. lite iaf. Skolan är en trygghet på något vis. Man har något att gå till varje dag. Schemat i trean ser i alla fall ut att bli redigt slappt. I alla fall första perioden. Börjar 1 tre dagar i veckan. Och jag som älskar sovmorgon!!!
Kom precis hem från Lina, har varit där och käkat Tacos ikväll. Sedan kikade vi på American history X. Förjävla bra film det. Det har jag alltid tyckt. Men det blir mycket tankar i huvudet...
Imorgon har jag massa ärenden på stan. Ska betala resten av resan, vaccinera mig, möte på banken, um, byta mina för små jeans, köpa en top, luncha med Andersson och sådär. Längesen jag va på stan känns det som! blir inte så mycket av det på sommaren.
Nu ska jag äta upp mitt äpple och sedan sova, natti.
Man får inte va slö, för då blir man dö.
Känns som en riktigt söndag idag..
det enda jag har gjort är att sovit, gått upp ur sängen halv 3, ätit kebab, varit en sväng i Sandviken och sedan hemma i soffan och kikat film. Så jävla slapp dag. Känns verkligen inte som en fredag. Slick igår var inte skitkul, men kräftskivan hos Nordström innan va gryyyym! =)
Imorgon kanske det blir Hangan, tänkte iaf träffa Bollnäsborna som kommer till Gävle.
Men är inge sugen på fest alls. Allt utom partysugen.
Nu ska jag avsluta denna tröttsamma dag, godnatt!
Varför inte göra de små problemen större?
Vad är det som händer?
Jag har inte mycket som är helt, det mesta fattas det en bit eller två från. Kanske borde jag vara mer rädd om det jag faktiskt har kvar. Det är tuffa tider nu, tuffaste tiderna i mitt liv. Överlägset. Små killproblem kan slänga sig i väggen. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat, och min oro har aldrig varit så stark.
Jag har aldrig vetat vem jag är och kommer förmodligen aldrig få veta det heller. Växer gör man hela tiden, till sitt sista andetag. Många tycks tro redan nu att de är fullbordade, men dream on homies...
Galet
Hej hej. Längesen.
Lollo har hunnit fyllt år, sommaren har gått i graven helt och jag har varit mer förrvirrad än någonsin.
Har i stort sätt bott hos Sara den senaste veckan. I natt tänkte jag att jag skulle sova hemma, så jag gör det också.
Men Sara är vid min sida, för vi har nämligen varit i Norrfly ikväll... Ida var också med.
Fick för oss idag att vi skulle åka till Bollnäs, så vi tog en tripp där. Lina mötte upp oss vid huset. Riktigt ruggit hus var det.. När vi körde upp på parkeringen sprang det en svart katt över vägen. Vi vågade först inte gå in för att.. aa, går inte att förklara riktigt. Men när vi stod utanför och knäppte kort så ryste de längs ryggraden hela tiden, och när vi fotade mot huset så kändes det bara som att någon inte ville det. Som att någon blev arg. Vi såg ingenting, hörde inget konstigt heller. Men det var verkligen en skum känsla som vilade över hela området. Som att det var fullt med folk där, fast det var helt tomt.
Vi gick som sagt inte in först, men sen kom några pojkar så jag och Ida följde med dom in. Dom höll på och fjanta sig skitmycket, skrämdes och grejade. Vi kom bara upp till andra våningen, sen tyckte vi att det räckte.
Om det spökar i det gamla mentalsjukhuset?
Hm.. det kan jag inte svara på. Men jag är säker på att något fanns där, det kändes i magen. Något som inte syns och inte hörs. Något som vi inte förstår. Långt över mänsklighetens intelligens. Många har ju dött i cellerna i källaren, så inte fan är det omöjligt att någon själ finns kvar. Om man nu är lagd åt det hållet och tror på sånt.
Den här typen av läskighet facinerar mig, trots att jag är så attans mörkrädd. Jag tror inte på spöken, men jag tror på "något". Kan inte förklara hur jag menar. Jag skulle vilja ta reda på mer fakta om huset, historia. När jag läser om personers upplevelser i huset på internet så känns det som att det finns för många "vittnen" för att huset skulle vara helt oberört av själsliga varelser. (eller vad det nu är som rör sig innan för de sönderslagna fönsterna och dörrarna) Självklart är det många som inbillar sig att de ser och hör saker i huset, men efter att ha varit där ikväll kan jag absolut inte tro att allting som har sagts och skrivits om huset på påhitt.
Kuslig upplevelse men lätt värt det!
Nu blir det sova, puss.
Stenigt
Det har aldrig varit lätt.
eller? jo vi kör på det.
Och inte gör jag det speciellt mycket lättare heller.
Tokigt.
Tur att jag fortfarande är ung och får göra en del misstag utan att betraktas som en idiot.
För om detta vore om ett par år, skulle jag vara en riktigt bad women.
När man är ung ska man göra snesteg, så länge man lär sig något av det.
Nått´som tog mig upp en bit över noll
18års-kalaset hos Sara var niiice! Förutom att någon fattigjävel snodde baslådan och ljudet i deras bil. En ruta blev även krossad. Varför måste en bra fest alltid spåra?
På lördag är det Lollos tur att bli 18. Så då blire ännu mer party! Slick på torsdag också.. hur ska jag orka... haha .
Bilder kommer hamna på Bookface sen, någon gång när jag har mer tid än vad jag har nu. Måste duscha o fixa, heeeeeeeeej!
"Varje dag är sig lik"
Dagarna flyter förbi. Jag gör misstag, jag gör framsteg och jag går bakåt i utvecklingen.
Igår kväll var vi in en sväng på Sommaryran. Inget att hänga i granen direkt. Men nu har jag i alla fall sett det, så nu vet jag vad jag kan klaga på. Vi avslutade såklart kvällen med att käka Max. Inte Lyxshake denna gång, tyckte att det var dags att dra en gräns. Har nämligen ätit Lyxshake varje kväll i 6 dagar nu. Och nej, tro inte att jag tänker på att det är onyttigt. Problemet är bara att jag börjar tröttna på den underbara smaken.
Ikväll ska jag ut och äta. Än så länge är det jag, Sara och Amanda. Men jag tror nog att några fler av brudarna hakar på. Kanske någon boi också, det är sådant som visar sig. När klockan slår 00:00 och den sjunde augusti övergår till den åttonde ska vi in med Sara någonstans, bara för att hon blir 18 år då. så Imorgon blir det storfest i Forsbacka! 50 pers är bjudna. Riktigt taggad är jag.
Snart kommer den största förändringen någonsin ske i mitt liv. Hoppas det sker så snart som möjligt, jag står inte ut med den här otåliga väntan. En väntan på något som har legat i luften i flera år. Äntligen.
Ge mig hjärtat tillbaka
För ett par år sedan tog jag minsta lilla motgång som ett världsproblem. Jag förstorade upp varje liten händelse samt strödde salt i mina egna sår. Det var tuffa tider, onödiga tider men ändå var högstadiet tre livsviktiga år. För de bidrog till den person jag idag är. Och det har grundat till den person jag kommer bli.
Idag tar jag allting med en nypa salt. Jag känner mig hårdare än stenen själv. Jag känner mig starkare än världens starkaste man. Eftersom jag inte låter mig krossas eller tryckas ned så kan jag klara allt jag vill. Bara jag har tron kvar. En grabb som jag har känslor för skulle aldrig kunna såra mig speciellt djupt. I och med de senaste årens gång har jag lärt mig vad som är värt att ta på allvar och inte. Det som äventyrar ens trygghet, ens härstamm och ens existens - det är värt att ta på allvar.
Kärleksproblem kan aldrig någonsin mäta upp till den totala förvirring och smärta familjeproblem kan skapa. Ett kärleksproblem som en kille åkammar kommer aldrig kunna framkalla en tår hos mig. Det känns liksom inte värt det längre. Det är inte värt det.
Jag har fällt många tårar för pojkar under åren. Pojkar som inte varit värda att fälla tårar för. Pojkar som inte är värd kärlek. Iskalla varelser med snopp utan hjärta. Det finns många sådana, och jag tror de kommer återkomma liknande individer under hela ens kärleksliv. Det är förmodligen ingenting man växer ifrån, för dessa killar är iskalla förevigt. Man är den man är och jag tror inte på fullständig förändring hos människor.
Men tack pojkar! Ni har gjort mig till världens starkaste tjej!
Om jag bara vill, så kan jag övervinna hela världen. Allting tack vare er.
Jag är så tacksam för att jag är just den jag är!
Jag fattar ingenting
Värre har det vart och värre kommer det bli igen.
Hela min värld är upp och ned. Och den kommer aldrig vändas tillbaka till det rätta igen.
Eller kanske är detta det rätta?