Inatt sover jag sista natten på Fogdegatan 19. Jag sover även sista natten under samma tak som mina roomies Matilda och Niklas. Det är en vemodig och sorglig stämning som ligger över vårt lilla kollektiv. Men också en glädje och en känsla av att ta vara på den sista kvällen med gänget. I fyra månader har vi delat på toalettpapper, diskmedel och makaroner och nu ska det upphöra. Vi ska splittras. En av oss flyttar till Jönköping, en av oss flyttar någon annanstans och jag flyttar till ett annat kollektiv. När man bor så tätt inpå varandra och delar vardagen tillsammans lär man känna varandra mycket fort. Vi har blivit som en familj. Jag ser absolut fram emot att bo i ett nytt kollektiv, det kommer bli så spännande och en sådan fantatisk övning då jag kommer att prata engelska varje dag. Men det här med att lämna något gammalt och gå vidare är inte riktigt min starka sida, jag håller gärna fast vid det förgågna, det trygga, det bekanta. Jag glömmer lätt att jag för endast fyra månader sedan flyttade till en helt ny stad där jag endast kände en person. Jag måste påminna mig själv om vilken otrolig kick det var att kasta mig in i något som jag inte hade någon aning om hur det skulle gå. Hur självsäkerheten har växt för varje dag, hur mycket nya erfarenheter jag har fått och hur roligt det har varit. Nu har denna familj vuxit upp och det är dags att släppa ut barnen ur fågelboet. Så nu ska jag dra till med en riktig klyscha: "Nu blickar vi framåt!"