every now and then I fall apart and I need you now tonight
Hösten har drabbat mig innerligt. Det är tur att det existerar musik, och att jag har mina ord och mitt worddokument som väntar på att fyllas. Tackar för det.
sluta leta efter toppen för du står på den
Fick ett upplyftande mail idag från någon som hade läst min insändare om tjejer och dess vikthets.
Det gjorde min dag!
don't tell me it's not worth tryin' for
Uppe med tuppen idag. Jag gillar tidiga morgnar, trots att jag är så morgontrött.
Ska strax iväg till universitetet och jobba med ett grupparbete i marknadskommunikation.
vad vill du känna när någon tagit din makt?
Det finns många saker jag inte gillar.
En av de saker som hamnar på topp 10-listan är när saker inte blir som jag har tänkt mig. Jag är en person som kräver kontroll, eller jag försöker i alla fall kräva det. Har jag inte kontroll kan jag bli överraskad, och överraskningar gillar vi inte. I praktiken är det omöjligt att ha kontroll över allt som sker, det finns inte på kartan. Trots att jag försöker göra allt som står i min makt för att förhindra överraskningar sker oförutsedda saker varje dag, i hela världen och så även i mitt liv. Såklart.
It's easier to run and harder to be still
Inge vidare alls. För mycket fritid. Måste tillbaka till Linköping och låta tankarna stimuleras av något annat. Det här går inte. 160 minuter kvar tills tåget avgår från Gävle C med destination Linköping C. Längtar.
men tiden gav oss lite grann ändå
Mondeon är nu bogserad till pappas parkering. Hade aldrig blivit bogserad förut så det var en upplevelse. Fick lite smått panik eftersom bromsen var hel stum. Men ingen skada är skedd och bilen står där den ska stå. Ska försöka sälja den som reservdelsbil, hoppas det går vägen. Själv blickar jag framåt mot en annan bil, en bättre och denna gång ska den köpas på en bilfirma! Mitt köpa-bil-själv-förtroende är för tillfället i botten.
Ikväll ska jag bege mig till Forsbacka på Halloweenfest. Kan bli spännande att se hur min utsmyckning av djävulenlight kommer att gå. Ska försöka skrämma alla jag ser.
nobody said it was easy
Har varit i Valbo och ätit på Åby pizzeria ikväll. Märklig känsla att vara på en plats där jag varit så många gånger när jag var yngre. Tänk så många gånger vi har ätit där på väg hem från skolan, köpt glass på somrarna, hängt utanför och bara stått och spanat. Åby pizzeria bär verkligen på många minnen. Hela atmosfären doftar ungdom. Livet i Valbo känns verkligen som ett annat liv. Orten som var mitt hem i 19 år. När jag sitter i lägenheten i Linköping känns Valbo-livet så långt bort. Inte bara när det gäller distansen, utan även mentalt.
Jag har gjort några tappra försök med att förklara och redogöra min personliga splittring, utan vidare resultat. Men det är som att halva delen av mig bor kvar i Gävle, medan andra halvan har flyttat till Linköping. Den halvan som har flyttat till Linköping håller nu på och bygger ut en till halva, där livet och människorna i Linköping innefattar.
Att flytta till Linköping är samtidigt det bästa val jag har gjort. Det bästa val jag har gjort för mig själv. För jag kände verkligen att det var dags att göra något på egna ben, gå en egen väg. Jag, som alltid annars har valt andras vägar av ren bekvämlighet. Det var svårt att bo i Gävle, och det är ännu svårare att bo i Linköping. Utmaningar är en häftig grej, och jag ångrar inte en sekund att jag valde denna typ av utmaning.
Så jag består nu av tre halvor. Det är kämpigt, förvirrande och väldigt svårt. Jag vet inte vem jag är, vad som är "hemma", eller vem jag vill vara. Splittrad likt en slicad pizza. Jag kämpar varje dag med att försöka hitta mig själv. Vem har någonsin sagt att det skulle vara enkelt?
där livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen
Moln. Mulet. Molnigt. Vitt. Grått. Tristess.
Solen har inte uppenbarat sig en endaste liten minut under denna vistelse i Gävle. Och jag kan inte finna någon mening i det. Vad finns det egentligen för mening med en dag med gråa skyer? Ingen människa på jorden kan må bra av det. Så varför existerar det ens?
Update:
Har kommit på en positiv sak med den gråa skyn: Det är perfekt lyssna-på-winnerbäck-väder.
I heard that your dreams came true
Har tydligen rejält flyt idag.
Fick även min andra insändare publicerad i Dagens nyheter idag, samma dag som den i GD. Känns lite häftigt att få sina ord publicerade i en rikstäckande tidning för första gången.
Hittar den tyvärr inte på webben.
Vem ska föra Sverige framåt när du bara vill tillbaks?
Läs hela min insändare här!
bedöva mig, det känns som jag blivit halv
En del saker vet vi bara. Andra saker får vi lära oss. Vissa saker väljer vi att lära oss. Annan vetskap kommer automatiskt. En del saker känner vi. Andra saker tvingar vi oss själva att känna. Känslor. Välmående. Ro. Kan vi påverka dessa abstrakta ting? Kan vi bestämma oss för att må bra?
Lysande vänner, en omsorgsfull familj och en underbar pojkvän. Har jag allt en individ kan önska sig? Ja. Dock tycks jag ha orimligt stora krav på vilken känsla som ska definieras som lycka. Kanske kommer jag aldrig att nå den känslan och den sinnesro jag söker. Jag har för stora krav, för stora förhoppningar. Konsten att må bra är en komplicerad rikedom. Jag analyserar mina känslor alldeles för ingående att jag till slut inte vet hur jag egentligen känner mig. För att citera Melissa Horn ”när jag somnar på natten har jag glömt om jag själv mår bra”. Som i många andra fall har någon annan sagt det bättre tidigare. Vissa morgnar intalar jag mig själv att dagen ska vara bra. Och ofta blir den bra. Jag tror att inställning spelar en betydande roll i vårt mående. Exempelvis, varje morgon det är mulet ute så intalar jag mig själv att det är en dålig dag. Och visst blir hela dagen sämre. Dumt egentligen.
Jag kan inte vara lätt att ha och göra med. Jag lär vara komplicerad och svår att komma åt. Det bör vara möjligt att ändra ett beteende, ett ticks, ett tillfälligt handlande. Men det är inte lätt att ändra något som präglar hela ens personlighet. Hela mentaliteten. Hela mig. Jag lär vara krävande, irriterande och frustrerande att lära känna. Men det är så här jag är. Jag är i alla fall mig själv. Om det nu någon gång har varit viktig. Att vara sig själv är ett av kriterierna som jag uppfyller med bravur. Det må jag säga.
Kanske skriver jag enbart om saker som redan är självklara. Kanske är det onödigt att ens ifrågasätta ting som vi ändå inte kan förändra. Möjligtvis är det så. Jag är den jag är. Jag skulle inte vara den jag är om jag inte var som jag är. Jag vägrar låta mina tankar och känslor kväva mig. Någon, som så länge jag kan minnas har ifrågasatt saker jag funderar över. Varför vara tyst? Eventuellt skulle livet vara enklare om jag inte var en grubblare, jag kommer aldrig att få veta hur det känns att ta livet enkelt. Blir inte livet fasanfullt tråkigt om vi aldrig låter oss själva reflektera och analysera?
ååååka pendeltåg, jag är en loser baby för jag har inget körkort
...fast körkort har jag ju.
Men jag har kommit på att tågåkande är den mest harmoniska sysslan för mig.
there's nothing in the world you could do to change my mind
Har haft en riktigt dålig dag, vilket man såklart måste ha ibland. Den största bidragande faktorn till detta elände är helt klart att bilen, som jag köpte för en vecka sedan, la av mitt i en rondell. Dessutom hånade himlen mig med sin gråa nuna, och tempraturen låg alldeles vid 0-sträcket. Avslutar denna dag på det bästa sättet genom att vara i Borlänge hos mitt hjärta. Hoppas på en bättre dag imorgon.
det är att leka med eld, när du drar upp det här igen
Har ikväll sett filmen "One day". Fantastisk film! En sådan där film som man blir helt kär av. Jag brukar inte tycka om sådana filmer, men denna slog verkligen alla rekord. Lätt värd att se.
jag skulle inte ens vara hälften utan det jag gör
När jag man inte har några egna ord får man lov att låna andras. Denna gång blir det Melissa Horn som får definiera mina tankar:
"Här blev jag den jag är. Här kommer jag förbli. Här har jag längtat bort. Här har jag känt mig fri. Här har jag blickat framåt, men ofta tittat ner. Jag är nog inte det du drömmer om, men jag är det du ser. Jag har blivit vald av andra, det är min hemlighet. Den ena saknar känsla, den andra ödmjukhet. Dom hade nåt gemensamt, jag blundade för det. Jag har alltid hållit hårt om dom jag inte orkat med."
en fjäril flyger mellan oss ibland
I morgon ska jag åka hem till Gävle. Eller hem och hem. Jag vet inte riktigt vad som är hemma längre. Det känns som att halva delen av mig bor kvar i Gävle, och den andra halvan flyttade till Linköping och håller på och utvecklar en helt ny andra hälft. Rotlöshet. Jag vet inte. Vill inte veta. Splittrad.
du sa du behövde tid, du hade tid
Det är läskigt hur saker förändras. Hur jag förändras.
För sanningen är nämligen följande, att tiden inte förändras. Det är vi som gör det, det är vi, varelserna på jorden som gör tiden, men tiden i sig förändras inte. Den är densamma som den var för 20 miljoner år sedan. Tid är ingenting egentligen, en obefintlig räkning av sekunder som i själva verket inte har någon betydelse för oss, från början. Dock har vi stressade individer jagat upp varandra och fått tid att betyda något annat och i många fall negativt. Tid är dyrbar, tid får inte gå i spillo. Det är förvisso korrekt, men vi kan inte låta oss styras av det faktumet. Personer som låser sig till tanken på att tid är viktigt får det inte lätt för sig. Jag har själv varit på väg att fastna i det. Denna ständiga hets till bussar som ändå alltid är försenade, rädslan av att komma för sent till en tidpunkt man har bestämt. Varför är vi så rädda för att komma för sent? Det kommer fler sekunder, vi kommer att uppleva tiotusentals timmar under våra liv, vi kommer vara i tid och vi kommer även att komma för sent. Jag är en av dessa individer vars stora rädsla är att komma för sent till avtalad tid. Jag drömmer ofta mardrömmar om att jag springer omkring och inte kan hitta mina ägodelar, jag måste skynda mig till bussen och därefter skynda vidare till något som framgår som viktigt.
Det skrämmer mig en hel del att jag idag inte är den jag var för två år sedan. Inte ens den jag var för ett år sedan. Jag kommer ofta på mig själv att påstå att det är tiden som förändras, men av eftertanke blir det tydligt för mig att det är ju jagsom har förändrats och ingenting annat. Det skrämmer mig att saker jag trodde var otänkbart faktiskt sker. Jag trodde inte livet skulle gå vidare, jag ansåg att det enbart var en dum och obetydlig metafor. Lita på mig, livet går vidare, jag har själv nyss insett det. Det är inga ointelligenta ord som man kan mena, det är realitet. En dum ungdomskärlek som blått varade en minimal procentuell del av livet betyder inte lika mycket nu mer som det en gång gjorde.
I och med att gå vidare träffar man nya individer, släpper in andra psyken i sitt hjärta, byter erfarenheter och växer upp. Människor fungerar i stort sätt som en pokemon. Vi uppgraderas, byter utseende och personlighet - hela tiden.
Vi når aldrig en punkt då vi är helt fullbordade, det finns inget mål. Visserligen växer inte skelettet hela livet men jag syftar för tillfället på utvecklingen inuti.
Tid är alltså ingenting värt, det är vi som lever i tiden som är värda någonting. Tid är bara ett hjälpmedel i livet för att hålla ordning på saker och ting. Det där ständiga tickande ljudet från klockorna är bara objektivt, inte alls avgörande. Det är dags att alla stannar upp, stannar tiden och tänker efter.
Tid är tid, jag är jag, varför ska jag följa tiden när tiden inte följer mig?
vi lever inte länge nog för att rätta till allting dom gjort mot dig
Jag är förbannad. Förbannad över att dagens samhälle inte har kommit längre. Att så pass många individer fortfarande lever i något slags ”vara-emot-nysvenskar”-ideal som snarare passade in på 40-talet, om ens då. Nej förresten. Det passade inte ens in då. För rasistiska och nazistiska värderingar har aldrig passat in i något samhälle alls, inte någon gång. Inte egentligen. Min nuvarande förbannelse beror på att idag när jag skulle köra in bilen i parkeringshuset i mitt bostadsområde satt det en klisterlapp under tagg-läsaren. En klisterlapp som innehöll meningar som ”tänk på ditt barns framtid”, med ord som bestod av ”våldtäkt” och ”misshandel”. På klisterlappen fanns en bild på en liten flicka, blont hår och blåa ögon. Jag tänker inte nämna varifrån propagandan kom ifrån, vem som låg bakom. Dessa främlingsfientliga organisationer förtjänar inte reklam. De förtjänar egentligen inte ens att uppmärksammas, ändå kan jag inte låta bli att reagera. Jag rev fort ned lappen, vilket var svårt eftersom dessa klisterlappar är gjorda av extrem tunt papper som bara går sönder när man försöker ta bort dem. Förmodligen ligger det en mening bakom denna svårhet att ta ned dem. Jag knölade ihop den äckliga propaganda lappen och kastade den hårt i backen och stampade bestämt på den med foten. Det kom precis en hundägare med sin hund gående, hon tittade underligt på mig. Låt henne titta. Alla bör se vad jag menar med att trampa hårt på denna nazistiska lapp. Äckel. Så tänker jag om dem som har satt upp dem. Det är även så, att i mitt bostadsområde är majoriteten personer med utländsk härkomst. Personerna med svensk bakgrund är enbart en minoritet. HUR tänker då dessa personer som sätter upp dessa lappar? Propagandan når flest utländska individer. Dessa klisterlappar som de sätter upp på lyktstolpar och dylikt kommer knappast att få de utländska personerna att flytta. Tvärtom. Det skapar enbart en större klyfta mellan människor och människor. För alla är vi lika. Det finns bara ett folk, inte olika sorter och raser. Vi är ett, och det är dags att alla inser det.
första gången som du ska falla ner i gråt, första gången som du ska tigga om förlåt
Första. Först. Den första. Det man gör för första gången kommer alltid vara speciellt. Det är något som finns med hela livet. Exempelvis den första kyssen, första kärleken, första sveket, första ligget, första fyllan, första skoldagen, första lägenheten och slutligen första bilen. För några månader sedan flyttade jag ifrån min första egna lägenhet. Idag har jag sålt min första egna bil. Materiella ting som även dem sätter sina spår. Allt som sker mellan det första och det sista blir till slut bara en enda röra. Undrar varför det är så.
Saw the world turning in my sheets and once again, I cannot sleep.
Tystnad. Silence. Silencio. Vad är det för benämning egentligen? Och är det möjligt att finna i själen, i förståndet, på insidan? Hos mig har detta tillstånd aldrig infunnit sig. Hit når inte tystnaden. Hos mig är det ständigt kaos. Ett virrvarr av känslor, analyseringar samt drömmar. Var föds dessa tankar? Och vem bestämmer vilka individer som ska drabbas hårdast av detta? Hör det tonåren till, eller kommer dessa besvär följa med livet ut? Besvär. Ja. Det är min definition av detta tillstånd. Något som är ett hinder i vardagen definierar jag som ett besvär. Jag pressar in öronpropparna så långt in i öronen jag kan. Ändå finner jag ingen tystnad. Ingen ro. Denna rastlöshet som följer ständig rotlöshet är brutal. Vem har jag varit? Vem är jag? Vem vill jag bli? Funderingarna gör mig utmattad. Helt slut. Det kryper i kroppen så fort jag inte är sysselsatt. X antal tillfällen har andra upplyst mig om att ”bara va”. Att bara vara. Det är något jag inte har fått lära mig. Ingen lärare har talat om det. Det finns ingen litteratur som förklarar hur man går till väga. Ingen instruktionsbok. Tvivlet på att mitt mentala jag ens är möjligt att ”bara va” är enormt. Jag är osäker på att jag kommer kunna lära mig det. Jag är ingen sådan som bara är. Det är inte min grej. Jag måste ständigt sätta hjärnan i arbete. Annars blir det kaos. Och kaos vill ingen ha. Helst inte liksom.
vad vet du om kärleken, förrän du förgäves hatat den?
Ibland går jag tillbaka i arkivet och hittar lite gamla texter som jag inte står för längre, men också sådana texter som jag skulle kunna ha skrivit idag. Detta är en sådan text som jag fortfarande samtycker med.
Jag vägrar inte många saker.
Men jag vägrar vara beroende av en annan individ. Jag måste klara mig själv för att inte rasera inuti, för att behålla min stolthet och självrespekt. Så länge jag kan minnas har jag stått på egna ben, redan för flera år sedan kände jag att jag var mogen nog för att flytta hemifrån. Och i mina ögon är det inget negativt med att bli vuxen snabbt, sålänge man har kvar barnet inom sig och låter det komma fram ibland. Det är ingen som behöver känna skuld i detta, då jag tror jag har blivit den jag är mycket på egen hand. Jag har valt att klara mig själv, valt att ta så pass mycket ansvar som jag faktiskt tar trots att mycket har kommit av sig själv. Jag gillar att ha kontroll. Över mig själv samt andras liv.
Redan som liten har jag lärt mig vett och etikett, och hittills i mitt liv har jag bara sett det som fördelar. Aldrig har jag stött på något negativt med att vara väluppfostrad. För väluppfostrad är jag, det har jag märkt genom att möta andra människor. Och att vara väluppfostrad betyder inte att jag anser mig vara en bättre individ än någon annan. Jag menar inte att det är negativt att vara uppfostrad på annat vis än jag, men jag ser skillnad vid varje nytt möte. Det är inte förrän vid sådana tillfällen jag märker det.
Alla har vi olika värderingar och perspektiv, inte ens jag och mina bröder är lika när det gäller den delen. Jag är jag, och dem är dem. Även fast vi har vuxit upp under exakt samma tak med samma förutsättningar, samma tillgångar och relativt samma regler. Jag tror att det är lätt som förälder att uppfostra barnaskaran emellan på olika sätt. Första barnet blir automatiskt den mest ansvarstagande, men behöver inte nödvändigtvis vara den starkaste. Jag är barnet med mest ansvar, mellanbrodern är den trotsiga och minstingen är den som inte kan avgöra vilken av syskonen han ska ha som förebild. Jag har inget större syskon att se upp till men jag har haft andra i min omgivning att se som förebild. Förebild är en viktig del av den man blir. Dock tror jag inte en sekund på att man någonsin blir fullständig. Alltid kommer vi utvecklas, alltid kommer vi förändras. Det är något som fortsätter till det sista andetaget.
När jag ser på kärlek ser jag en stor röra med känslor och hjärtan. En röra som det inte går att sätta ord på, men som någon en gång har givit ordet kärlek till. Det är ett virrvarr av fördomar, normer och åsikter men såklart också en jävla massa känslor och hjärtslag. Många uttrycker sig på ett sätt som att det finns regler inom kärleken. Man ska och man ska. Men nej, inom kärleken ska man ingenting. Man bara är. Det går inte att sätta ord på allting, och de känslor som känns ordlösa ska man heller inte leta ord för.
Jag är rädd att fastna för någon, rädd för att växa fast. Rädd för att bli beroende av någon annan, rädd för att förlora, rädd för att bli ensam. Många i min närhet är ute efter det där "perfekta fasta förhållandet", men det var längesedan jag kunde samtycka i detta. Idag känner jag bara att jag är så glad att vara med mig själv, glad att vara fri, glad att slippa anpassa sig efter någon annans behov. Stolt över att kunna vara ensam ibland, stolt över att inte vara beroende av umgänget. Jag är helt enkelt stolt över att vara den jag är.
- oktober 2009
du säger att du minns, att det känns som igår. Men det var för längesen för att ens komma ihåg.
Min kära Matilda (haha kära matilda, hon är ju kär) har lämnat mig över helgen, för Jönköping. Så det är jag och Ralf enda fram till söndag. Men det är mysigt. Och ikväll kommer några classmates hit och äter pizza med mig. Också mysigt.
På tv:n sjunger The Cure "Friday, I'm in love". In love ja.. det är jag verkligen. I någon som betyder mer än vad jag trodde att det manliga könet kunde betyda. Fantastisk känsla.
you don't even know what you're asking me to do
"I must admit that I been feeling so alone. It's what I am, it's what I've been. What I've become"
17 år, 17 år i staden där jag växte upp och så, märker du hur fort det går?
Har tankat hem Andra Avenyn, dags att bli 16 år igen..
hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Har insett att det är en stor omställning att läsa på universitet kontra gymnasium. Stor omställning.
Det är fortfarande intressant och fantastiskt kul, men det krävs så mycket för att klara av det.
Idag har jag tydligen råkat färga håret också. Mörkrödbrun. Typ. Syns kanon bra på bilden, eller hur? HAH!
only yesterday was the time of our lives
THE HÖST IS HERE <------ spotifylänk
jag vill leva för dagen och inte låta natten sluka mig mer
Här ligger jag och myser. Solen skiner, kaffet är kokat, tvätten är snart färdig och morgonpasset på P3 rullar i bakgrunden. Även om jag är extremt morgontrött så är det faktiskt väldigt mysigt att vara uppe innan 09. Riktigt så känner jag väl inte riktigt när klockan ringer 07:30 och jag har sovit 6 timmar. Men nu, när jag har piggnat till.. då är det härligt.
I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like
att lämna in en uppsats fyra dagar innan deadline är fan bra gjort.
nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
Idag har jag åkt tåg i fyra tmmar, färdats 30 mil. Är fullladdad av kärlek efter tre dygn med mannen i mitt liv. Tillbaka i Linköping nu, vilket också är underbart på sitt vis. Och imorgon startar en ny vecka, full av nya möjligheter. Föreläsningar, studiebesök, seminarium, studievägledarsamtal och uppsatsskrivande står på veckans agenda. Och just i detta nu är magen full av kebabtallrik, har haft ett skypesamtal med min utflugna vän på andra sidan jorden och i bakgrunden rullar en dokumentär med Håkan Hellström. Vågar jag säga att precis allting är på topp just nu? Eller vänder det då?
ett litet steg för människan, ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan
En småstad. Någonstans i Sverige. Förmodligen ser alla städer, med liknande invånarantal liknande ut. Ett litet samhälle där alla talar samma dialekt. Samma språk. Delar samma åsikter och alla är tremänning eller syssling med varandra. En skylt med ordet FRISÖR blinkar. Kanske har den alltid blinkat. Varför byter ingen ut lysrören? Denna dag gör solen det lilla samhället rättvist. Staden ser vacker ut. Det är underligt hur intrycket av något påverkas så innerligt av vädret. Hade det varit mulet, grått, ingenmansväder hade jag förmodligen haft viljan att spy på hela småstaden. Men inte idag. Idag är den vacker. Jag går genom innerstaden, som ryms inom några gator strax efter klockan 15 en lördagseftermiddag. De flesta butiker har hunnit stänga. En del är på god väg. Jag skymtar max fem personer under min lilla vandring. Och hoppsan. Här tog city slut. Jag kanske är mer en storstadstjej. Jag tror att jag föredrar stora städer mer. Kanske eftersom när man, som jag är uppvuxen i en medelstor stad söker jag mig hellre till något större. Vill inte byta ned mig. Men detta lilla samhälle har sin charm, det kan jag inte låta bli att nämna. Den lilla stadens charm.
you know, I used to live alone before i knew you
Inser ännu en gång att
Hallelujah är en av världens topp fem bästa låtar.
vi behöver inte veta vart vi ska, vi behöver bara veta att vi ska komma dit
Inser att jag älskar vägen mer än målet. Vid vidare eftertanke har jag nog alltid varit lagd åt det hållet. Jag har trott att jag är en sådan som gillar att få resultat. Men nej. Det är visst tvärtom. Det har jag insett nu när jag sitter och skriver på en uppsats och vill inte att den ska bli klar.
Dock gäller inte det mat. Jag är inte så intresserad av själva matlagningen. Jag vill bara åt målet. Och äta. Åh vad hungrig jag blev nu.
you are still number one
Jag bestämde redan när jag slog upp ögonen i morse kl. 07 att detta skulle bli en bra dag. Och det blev det. Jag tror på inställning. Jag tror att det mesta handlar om det. Nästan allt. Packade min lilla bil full med MKV:are och vi brummade iväg mot Norrköping. Studiebesök på 24nt var det som stog på dagens schema. Besöket var välplanerat och mycket givande. Som lördagsgodis för en tjej med hjärtat på mediesidan. Att htita dit vi skulle var dock inte det lättaste, trots en utförlig vägbeskrivning...
Kanelbullens dag. Alla Svensson-människor hurrar och applåderar! Jag är väl inget bigfan av den lilla kardimumma indränkta bullen, men man måste ju ställa upp och äta en i alla fall. Det lilla bakverket har ju trots allt fått en helt egen dag. Detta är kvarlevorna av den stackars bullen.
Och vet ni? om två dygn kommer jag äntligen att få kramas med min kärlek igen. Jag transporterar mig 30 mil för att få göra det. Helt klart värt det. Får se om jag överlever fyra dagar i Borlänge. Tycker i alla fall om killen som har flyttat dit grymt mycket.
run if you can, walk if you have, crawl if you must just never give up
ÄR SÅ FANTASTISKT GLAD JUST NU!
even if it's a lie, say it will be alright and I shall believe
Helgen har varit kanoners men utan makaroners! Makaroner som jag förövrigt lever på annars..
David och Joakim var ju på besök, mycket trevligt var det. Igår var vi ut och käkade på Oleary's och idag blev det Burger King. Dom åkte hem på eftermiddagen och nu har Matilda kommit hem. Vi lyxade till det med potatisgratäng och kyckling. Alltså inga makaroner då heller. Ooo big step!
Någon gång runt kl 16 idag så flög Frida och Sara iväg på sin big trip. Nästan 7 månader är det beräknat att dom ska vara borta. Philipinerna, Vietnam, Thailand, Australien... Fantasitkst roligt för dom, fruktansvärt jobbigt för mig. Så nu börjar alltså sju månader av oro och längtan efter mina små sockerbitar. Blää.
