Skulle jag skriva ned alla tankar och funderingar jag har skulle jag inte ha annat för mig än att sitta här och knappa ned ord. Men nu tänkte jag reflektera över en sak som jag upplevde häromdagen i omklädningsrummet på Fjärran Höjderbadet.

Det var en flicka på kanske 4-5 år som stod och duschade i duschrummet. Då kom det en annan flicka i samma ålder och ställde sig i en dusch bredvid. Hon sa lite sött och försiktigt "Hej". Den andra flickan svarade på en gång "Hej". Den första flickan började fråga om hur gammal flicka nr 2 var och utan vidare hade de startat en konversation. De pratade om vad de hade gjort på badhuset och så vidare. Sedan kom det ännu en till flicka och ställde sig i ytterligare en dusch. Även hon anslöt sig till konversationen. Utan vidare. Det var inte konstigt. Inte genant. Inte påfluget.

Sedan kom en av flickornas mammor och sa kort "Kom nu Alice, kom på en gång". Alice tittade lite sorgset på de andra två flickorna och sa "Hej dårå, vi kanske ses här en annan dag". "Hej då" Svarde de resterande flickorna på det oberörda sätt som bara ett barn kan säga det på.

Jag förundrades över de tre flickorna. De tycks ha väckt barnet inom mig. Eller moderskänslorna. Jag vet inte. Häftigt var det i alla fall. Att se hur en konversation mellan tre helt okända flickor startades. Utan vidare. Det är det jag vill komma fram till. VARFÖR kan inte vuxna människor prata med varandra lika lätt som barn. Varför är det så svårt för vuxna, så kallade mogna människor att helt sonika ta kontakt med varandra. Nej, man kan ju inte prata med folk man inte känner liksom. Det är ju livsfarligt. Man kan ju råka skapa en ny relation, ett nytt möte och uppleva nya antaganden. Helt olagligt tycks det vara i vårt samhälle.

Och jag blev så arg på mig själv att jag ens reagerade. Det ska inte vara något annorlunda att fritt främmande individer pratar med varandra och tar kontakt. Det SKA inte ens uppmärksammas. Men det gjorde det. Och jag ville bara säga åt Mamman till Alice att låta henne prata klart med de andra flickorna. Låta henne vara. Låta henne ta kontakt. Lära sig något för resten av livet. För det är viktigt!

När jag är ute och går hejar jag alltid på de personer jag möter, så länge de är över 40 år. För är det någon i närheten av min ålder, då hejar jag plötsligt inte, och de hejar inte på mig. Varför? Vad är vi rädda för? En så enkel sak som en hälsningsfras. Det ska inte behöva vara en så stor grej. Men möter jag en äldre person då är det plöstligt okej. Är det en äldre person som sitter i kassan på Konsum, ja då är det plötsligt naturligt att utbyta en mening om vädret eller något annat väsentligt.

Jag vill inte vara en av dem. De som är rädda. De som är sårbara och fruktar nya möten. Jag vill inte men jag är. Min mening är att vara öppenhjärtlig och nyfiken. Men ramarna säger något annat. Det är dags att börja leva utanför ramarna. För jag vet vem jag vill vara och den ska jag bli. Från och med nu. Imorgon är början på resten av ditt liv och det är bara du som kan förändra det.