Jag är så trött..
Så oerhört trött på att vara tjej och allt vad det innebär.
Jag är så trött på alla dessa blickar tjejer emellan, inga ord, bara blickar, en blick som säger mer än tusen ord. Allt skitsnack, alla bråk som inte leder till någonting.
Jag vill inte bli studerad från topp till tå varje gång några tjejer är i närheten, jag vill slippa det och jag vill inte ha ovänner som tittar snett. Jag hatar det, riktigt mycket hatar jag det. Jag har inte varit mycket bättre, det finns personer som jag också har inspekterat från topp till tå och undrat hur fan man kan se ut på det viset. Dock har jag slutat med det där. Alla dessa viskningar som man tror är diskret men som istället bara syns ännu mer.

Det är klart jag fortfarande tycker saker om andra individer, det är ingenting jag kan ändra på. Men jag uppför mig i vissa situationer. T.ex. om jag ser någon på stan som jag inte gillar, inte fan ställer jag mig och glor på henne då, viskar till min kompis "där är hon, så jävla vidrig". Måste jag absolut kommentera personen i fråga så försöker jag att göra det så diskret som möjligt, för jag sysslar inte med skitsnack utan sann fakta.

Jag undrar vad det handlar om, var alla dessa blickar och åsikter om andra människor grundar sig i. Avundsjuka?
jo, oftast kanske men inte alltid.
Vissa individer stör man sig på, det bara är så. Sex miljarder människor (eller hur många det nu bor på jorden) kan inte tycka och vara likadana. Det skulle bli totalt ointressant att möta en annan individ om den personen tyckte likdant som jag. Helt meningslöst skulle det vara att ens skaffa sig nya vänner för perspektivet skulle aldrig förändras. Vissa personer passar man med och andra inte, så måste det få vara, men då får man fan ta och hålla sina onda kommentarer för sig själv. Det betyder inte att man ska tiga sig igenom livet och hålla allting inom sig. Men åsikter och hat som inte grundar sig i något utan som man bara har utan argument, det kan man lik gärna hålla för sig själv.

För det är nämligen så att jag vet, av egen erfarenhet att man dömer folk man inte ens har pratat med. Det sägs att det tar 7 sekunder att bedömma en person, jag tror faktiskt att det är sant. Sen tar det ÅTTA möten innan man har bestämt sig, fatta, ÅTTA möten. Innan dess går man bara omkring och tror att man vet vad man tycker. Tänk om alla kunde ge varandra en chans, byta några ord, tänka efter och sen få en uppfattning. Då har man sedan en anledning att tycka illa om en person, då känns det på något vis mer okej.

De personer som tror sig ha fått sneda blickar från mina ögon eller vet att jag ha snackat skit som inte stämmer om dem, de personer skulle jag vilja be om ursäkt till. Jag menar enbart de personer som inte har gjort mig något illa. Det har inte varit riktigt min mening, för den Jennifer jag är idag sysslar inte med sånt shit. Jag har vuxit ifrån det där, insett sanningen.

Min önskan är att jag ska kunna gå var jag vill, göra vad jag vill och slippa att bli granskad uppifrån och ner. Jag vill kunna heja på alla jag vill, vara glad emot omvärlden och att alla ska göra likadant tillbaka. Tror ni vi kan fixa det? För det är ingen annan som kommer göra det åt oss, det är bara vi själva som kan bestämma hur vi ska beté oss. Med lite eftertanke tror jag vi kan styra upp situationen ganska ordentligt. Om vi bara vill och känner att det är viktigt. Och jag lovar, det är viktigt. För livet är alldeles för kort för att gå omkring och tycka illa om oskyldiga personer.


Jag tycker inte det är värt att uppföra sig så omoget som 17 åring,
och jag tror de flesta håller med mig om de tänker efter?

/ J