Förra veckan sen satt jag på bussen på väg hem. Det klev på två män och en kvinna. Redan när dem klev in genom dörren kände jag stanken. En stank och en känsla som får det att vända sig i magen på mig. De hasade sig upp på säterna och jag kände mig obekväm i deras närvaro.
Varför?
Jag var iksom inte rädd, jag kände mig bara så illa till mods på något obeskrivlgt vis, dåligt samvete där jag satt med mina rena händer och åt marabou choklad med bubblor (som de flesta dagar). Jag dömde de alla tre direkt när de steg in genom bussdörrarna. Det syntes tydligt att de inte var som jag, eller någon i min relationskrets.
Nej, de här personerna är trasiga rakt igenom. Inte bara kläderna som är slitna, utan även innehållet innanför skepnaden. De tre satt sig på andra sidan gången om mig. Den ena höll en påse från Time i handen. Han började dela ut innehållet i påsen bestående av en chipspåse och två 50 cl cocacola flaskor. De öppnade chipspåsen och ett stönande kom från hans sällskap. De började genast stoppa ner sina händer i påsen och föra chipsen mot munnen. Händerna, skitiga av jord (och saker som jag inte vill veta av) men de slickade av saltet från fingrarna och njöt av de få smulorna. Så fort de tappade något chips på golvet plockade de snabbt upp alla smulorna och förde återigen de smutsiga händerna mot munnen. Det var vidrigt, och då är inte jag speciellt petig av mig. Men det jag såg var verkligen vidrigt. De talade samtidigt om bilar och körkort, kvinnan berättade för de andra att hon en gång hade haft en bil men att hon hade "supit bort den också". Så sa hon. Då frågar jag mig hur man "super bort något" utan att vara riktigt medveten om att man gör det. För det lät på henne som att det bara hade blivit så liksom. Den ena mannen berättade att han hade drömt att han badade i ett hav av pengar OCH sprit. Han tog Joakim Von Anka som exempel och sa att han önskade sig själv i den situationen. Jag fick bita mig i läppen för att inte öppna min käft och pointera att Herr Von Anka minsann inte badar i någon sprit. De fortsatte prata om situationer och händelser som jag inte ens kan tänka mig. Så jag stoppade in hörlurarna i öronen igen, tittade ut genom fönstret och försökte stänga av dessa sorgliga individers tillvaro. Jag vill inte blanda mig i det där, och jag vet att om jag hade fortsatt lyssna så hade jag blivit så upprörd. De bara satt där och konstaterade, men hade förmodligen inga planer på att förändra eller styra upp situationen.
Det finns ett antal personer i Gävle områderna som man ständigt ser ute på torget. Individer som förmodligen någon gång har haft ett ljust liv, ett rent liv med tak över huvudet. Även fast det är svårt att skymta en gnutta ljus bakrund. De halvligger på bänkar, gator eller sitter i gäng och är högljudda, alltid ett flertal ölburkar nära sig. Håret är risigt, kläderna trasiga. På flera meters avstånd kan man känna en stark stank av urin, fylla och svett.
Jag får alltid samma tragiska känsla i magen. Hur går det så lågnt? Vad går gränsen mellan att dricka lite varje dag till att hamna i ett sådant skick? Förmodligen märker man inte var gränsen går förän den är nådd för längesen. Då har de blivit vräkta från lägenheten, bedragit sin familj och tagit sig ner på samhällets botten. Jag kan tänka mig att det känns skapligt hopplöst när det är så pass illa som dessa personer jag talar om. Ibland får jag lust att bara gå fram och ruska om er och skrika i era öron så ni blir näst intill bedövade; "STYR UPP SITUATIONEN!". Jag har svårt för sådana som bara forsätter leva som de gör fast de såååå gärna vill ändra. Förändra då för i helvete! För ingen kommer göra det åt er.
Nej, jag vet inte vad dessa personer har gått igenom eller hur djupt nere på botten dem befinner sig, men det blir inte sådär illa på en natt. Men jag VET att man somnar inte i en varm säng och vaknar under ett träd på stortorget. Knappast. Någon gång har man ett val, ett val att ta sig uppåt igen eller låta sig dras ännu längre ner.
Jag vet att det finns andra platser i Sverige där antalet alkoliserade uteliggare (eller vad jag nu ska kalla dem) är betydligt högre. Dock är min åsikt att endast EN utsatt person är för mycket. Det ska inte behöva vara så. Öppna ögonen, vi lever på 2000-talet! Pengarna sprutar nästan ur öronen på vissa personer. Det finns även flera organisationer och personer som lägger ner hela sin själ för att hjälpa och stötta personer med alkoholproblem.

Egentligen förstår jag inte varför det är som det är.
Jag tror det handlar om hopplöshet, svek och att ha hamnat helt fel redan från början. Det är tragisk men det är sant.
Dags att världen öppnar ögonen är det ända jag säkert kan konstatera.

/ J