jag lever med ständig rädsla
rädsla för något som inte kan hända
rädsla för något som inte får hända
rädsla för något som inte händer

det tar på mina krafter att alltid vara beredd
att ta mig upp ur sängen på morgon är inte alltid det lättaste
då syftar jag inte enbart på den enorma tröttheten
utan även rädslan för en nystartad dag
en dag som inte har varit förut, något nytt och oväntat

ibland tror jag att något farligt håller på att hända
hjärtat börja slå fortare i beredskap för att pumpa
runt mer blod till mina muskler ifall jag måste springa
jag börjar även andas allt mer ansträngt
men ingenting händer ju..
efteråt känner jag mig helt slut, som att ha sprungit ett maraton
lungorna strejkar och det bränns bakom ögonlocken
hela den här tumulten kan uppstå bara genom att någon t.ex. hostar till plötsligt
och jag får för mig att denna person har satt i halsen eller liknande
jag är väl helt enkelt osäker på mig själv
osäker på hur jag skulle reagera
rädd för att någon i min närhet ska råka illa ut

hela tiden undrar jag vad detta grundar sig i
kanske har det och göra med det jag har upplevt
men om man tänker efter har nog inte jag upplevt mer saker än någon annan
alla har förmodligen sett eller varit i närheten av en olycka
varför är det just jag som känner såhär?

trots att det tar emot att ta mig upp varje dag så gör jag det
jag vet att allting bara är inbillning, det sitter i mitt huvud
dock söker jag konstant efter en annan anledning
jag vill inte vara sjuk i huvudet, jag vill hellre att det är något kroppsligt
det känns liksom mer logiskt att skylla på det

helst skulle jag ligga kvar i sängen många dagar
då smärtorna i bröstet är som värst
men skulle jag ligga kvar skulle det bara bli värre
jag vet att jag måste komma upp,
komma iväg och få tankarna på andra banor

jag hoppas att jag inom snar framtid ska bli av med den här känslan
för det trycker ner mig, gör mig svag och tar ifrån mig allt jag har
breathe for me cuz I can't

/ Jennifer