Drömmar är en bild av någonting som inte finns, det kan ingå personer som inte finns i verkligheten, en blandning av flera personer som gestaltar en och samma, det kan utspela sig på platser som du aldrig har varit på eller äns äger rum, känna känslor du aldrig har känt, uppleva allting som inte är verklighet.

Kanske skilldrar drömmar verkligheten, det omedvetna som inte ännu har upplevts eller någonsin kommer upplevas. Jag tycker det är läskgit, en skrämmande känsla om hur man kan handla i drömmar på ett sätt som man inte handlar i verkligheten. Är man inte samma person i drömmarnas värld? Det verkar inte så. Jag kommer oftast ihåg mina drömmar och vissa gånger är jag så djupt inne i drömmen när jag vaknar att jag är osäker på verkligheten. Det kan sitta i mig länge, i stort sätt hela dagen. Vissa drömmar, lite komiska delar jag gärna med mig. Men de djupaste, de som har någon mening, de behåller jag för mig själv. Det känns på något vis att det inte är meningen att de drömmar man drömmer ska delas med någon. Jag tror inte jag är ensam om detta, jag tror alla upplever i stort sätt samma sak. Enligt mig är det viktigt att hitta meningen med det hela, för ingenting sker utan mening. I alla drömmar är det något som försöker tilltala mig något, det finns ett syfte med att just jag drömmer just den drömmen precis i natt. 

Jag minns när jag var liten, kanske 4-5 år. Jag drömde att det stod en röd bil (förmodligen en ford) parkerad på köpis parkeringen och de stod en man utanför den. Mannen var skum på något vis och så såg jag allting ovanfrån. Då sa en röst "mannen som låste alla dörrar, en del av Sverige" om jag inte minns helt fel så sa dom något liknande på reklamerna inför program förut på TV4. Jag såg det som en mardröm för när jag vaknade var jag rädd för den där mannen, och det är jag fortfarande. Jag vet inte varför, men det var något som inte stämde. 

Alltid när jag hade feber på nätterna drömde jag i stort sätt samma dröm varje gång. Jag talar nu om när jag var liten. Drömmen bestod av att jag skulle gå på en smal lina, så smal att de var näst intill omöjligt att ta sig fram på den. Runt om var det kålsvart. Väl framme vid kanten var det en enda stor röra, människor som sprang omkring och mina ben blev spagetti. Jag kunde inte skrika, inte röra mig, men blev hela tiden nedtryckt av alla dessa människor i hets. När jag sedan började vakna från drömmen inbillade jag mig att det var någon som försökte strypa mig, pressa ned mig mot elementet i badrummet hemma. Samtidigt höll mamma eller pappa mina händer under kallvatten, jag vet inte riktigt varför men jag tror det var för att jag skulle vakna och det gjorde jag även. Just denna dröm återkom om och om igen. Nu är det ett par år sedan jag var med om det. Tack och lov för jag kan inte ens förklara känslan. Det var fruktansvärt men jag kan fortfarande komma ihåg lättnaden av att det bra var en dröm.

Sen finns det även bra drömmar, drömmar då det man vill ska hända händer. Då man träffar den man saknar och längtar efter. Det är då man svär över att vakna, Du vill inget annat än att drömma vidare.

everything changes