Det är nästan kusligt hur att enbart höra några toner av en låt kan få det att krypa längs ryggraden. I och med att höra en låt kastas jag tillbaka till en annan tid, om jag koncentrerar mig och blundar får jag upp bilden och dofterna från stället och stunden jag förknippar med låten. En del låtar kan jag inte ens lyssna på för det är för smärtsamt. Jag kan använda ordet smärtsamt för att det verkligen känns på det viset. Jag vet vad jag pratar om. 
      Jag har minnen med många låtar, det kan vara minnen tillsammans med andra individer, en annan tid på en annan plats då jag befann mig i ett annat stadie i livet. Jag har aldrig påstått att minnen är dåliga ting, tvärtom. Minnen är viktig och en stor del av livet. Jag är 17 år och känner mig redan fullproppad med minnen. Dock har jag många år kvar att leva och det känns overkligt att tänka hur mycket meningsfulla minnen och låtar som jag kommer känna till. I dagsläget innebär det att vissa låtar låter jag helst bli att lyssna på, jag vill låta dem tillhöra tiden i fråga, jag vill inte blanda in den i nuet. Då är då, nu är nu. Det är så jag resonerar. Det kanske kan tolkas lite gammalmodigt och onödigt men jag litar alltid på min magkänsla. Blotta tanken på en låt kan göra mig varm, och redan när de första tonerna når mina öron ryser jag till av lycka eller mindre lycka. Som jag tidigare nämde är minnen oftast bra saker, men det kan ändå göra ont att tänka på dem. Minnen är till för att finnas där, de ska anas och de ska upplevas igen.

Musik är minnen, minnen är musik

/ J