Jag har så mycket jag vill säga, så många tusen ord och åsikter som finns innanför bröstkorgen och bara väntar på att få skrikas ut. Jag spyr seriöst snart av att vara så fullproppad. Varje dag, varje sekund har jag ilska och känslor inom mig som snart inte längre kan hållas tyst. Jag håller bara på och laddar upp, sen uppstår ett utbrott. Jag har tigit så länge, det finns ord som borde ha varit sagda för längesedan. Men jag antar att sådant som detta är svårt att förstå hur fel och orättvist det är.

Det här känns ovant för mig. Jag känner mig trasig, oren och otrygg. Jag har alltid sett min tillvaro som lyckad, att jag hade tur när jag hamnade där jag hamnade. Plötsligt har jag börjat tveka, när jag tänker efter kanske jag inte har haft sån tur ändå. Ingenting är perfekt, inte i någons liv och heller inte i mitt liv. Jag har rena kläder och får mat på bordet varje dag, men det krävs så mycket mer än så. Pengar är inte allt inte ens en viktig del. Hur många tekniska prylar eller kläder det än finns under mitt tak förändrar det ingenting. Det förändrar inte känslan och det gör ingenting bättre.
Jag skriker inombords, på ett sätt vill jag riva sönder allt du äger.

Jag undrar vad det beror på i grunden. Osäkerhet? Dålig självkänsla?

Nej, du är inte sån.

Men vem är du då? Och hur?

Jag känner dig inte i alla fall, du skulle kunna vara precis vem som helst så långt bort känns du. Du är inte så nära som du bör vara, du finns inte på det sätt som jag anser att du bör göra.

Hos ungdomar är det okej, vi gör det för vi tycker det livar upp lite. Vi är inte beroende och vi skulle absolut kunna vara utan det. I vuxen ålder blir det mer likt ett problem. I det här fallet kan det splittra mitt liv, det kan förstöra och ta ifrån mig det viktigaste, familjen.

Jag vet att du inte är på det viset egentligen. Jag älskar dig på dagarna, men hatar dig på kvällarna. Jag hatar dig verkligen för jag vet att det inte är du. I och med att leva med det tar jag med mig en stor erfarenhet till mitt eget vuxenliv.

Jag tänker vara en bra förebild till mina barn,

och jag vägrar låta mina barn ta vuxenrollen.

/ J