Det är läskigt hur saker förändras. Hur jag förändras.

För sanningen är nämligen följande, att tiden inte förändras. Det är vi som gör det, det är vi, varelserna på jorden som gör tiden, men tiden i sig förändras inte. Den är densamma som den var för 20 miljoner år sedan. Tid är ingenting egentligen, en obefintlig räkning av sekunder som i själva verket inte har någon betydelse för oss, från början. Dock har vi stressade individer jagat upp varandra och fått tid att betyda något annat och i många fall negativt. Tid är dyrbar, tid får inte gå i spillo. Det är förvisso korrekt, men vi kan inte låta oss styras av det faktumet. Personer som låser sig till tanken på att tid är viktigt får det inte lätt för sig. Jag har själv varit på väg att fastna i det. Denna ständiga hets till bussar som ändå alltid är försenade, rädslan av att komma för sent till en tidpunkt man har bestämt. Varför är vi så rädda för att komma för sent? Det kommer fler sekunder, vi kommer att uppleva tiotusentals timmar under våra liv, vi kommer vara i tid och vi kommer även att komma för sent. Jag är en av dessa individer vars stora rädsla är att komma för sent till avtalad tid. Jag drömmer ofta mardrömmar om att jag springer omkring och inte kan hitta mina ägodelar, jag måste skynda mig till bussen och därefter skynda vidare till något som framgår som viktigt.

Det skrämmer mig en hel del att jag idag inte är den jag var för två år sedan. Jag kommer ofta på mig själv att påstå att det är tiden som förändras, men av eftertanke blir det tydligt för mig att det är ju jag som har förändrats och ingenting annat. Det skrämmer mig att saker jag trodde var otänkbart faktiskt sker. Jag trodde inte livet skulle gå vidare, jag ansåg att det enbart var en dum och obetydlig metafor. Lita på mig, livet går vidare, jag har själv nyss insett det. Det är inga ointelligenta ord som man kan mena, det är realitet. En dum ungdomskärlek som blått varade en minimal procentuell del av livet betyder inte lika mycket nu mer som det en gång gjorde. Jag kan därmed garantera att jag var otroligt kär i den killen i fråga, jag höll av honom av hela mitt hjärta. I två och ett halvt år var jag helt besatt. Jag såg ingenting annat än en enda individ och sumpade många chanser i brist på tillit till en annan person. Dagen jag träffade honom första gången kommer jag förmodligen alltid att höja ögonbrynet för extra mycket, men det innebär inte att jag fortfarande känner som jag gjorde, absolut inte. Nu har snart tre år gått.. Jag har somnat med tårar, vaknat med en klump i halsen, rivit sönder saker, slängt ur mig dumma kommentarer i all aggression. Trots alla känslor som har passerat mitt hjärta tror jag att det var en viktig del för mig att kunna gå vidare. Jag kan inte annat än att vara stolt över mig själv för att jag klarade mig ur det, för jag lovar, jag höll verkligen på att gå under. 

I och med att gå vidare träffar man nya individer, släpper in andra psyken i sitt hjärta, byter erfarenheter och växer upp. Människor fungerar i stort sätt som en pokemon. Vi uppgraderas, byter utseende och personlighet - hela tiden.

Vi når aldrig en punkt då vi är helt fullbordade, det finns inget mål. Visserligen växer inte skelettet hela livet men jag syftar för tillfället på utvecklingen inuti.

Tid är alltså ingenting värt, det är vi som lever i tiden som är värda någonting. Tid är bara ett hjälpmedel i livet för att hålla ordning på saker och ting. Det där ständiga tickande ljudet från klockorna är bara objektivt, inte alls avgörande. Det är dags att alla stannar upp, stannar tiden och tänker efter.

Tid är tid, jag är jag, varför ska jag följa tiden när tiden inte följer mig?

/ Jennifer