Tiden går på tok för fort, ett faktum som jag konstaterat sedan länge men verkligen fått bekräftat denna sommar. Nätterna börjar bli kallare, kvällarna mörkare, solen smyger bakom trädtopparna alldeles för tidigt. Tiden rinner ur mina fingrar, mitt liv rinner igenom, jag hinner inte med. Snart börjar skolan igen, jag mår illa vid tanken. Jag mår illa p.g.a jag ser enbart de gråa dagarna framför mig, en lång tid av höst, slask, löv och kyla väntar - den värsta tiden på hela året. Varför ska man börja skolan just då? Varför ska något som i sig är ganska kämpigt alltid börja på den mest dystra tiden av ett jordsnurr?

Det är inte det att jag ogillar skolan, det är en plats där jag faktiskt trivs rellativt bra. Det handlar inte om skolan i sig, det handlar om de mörka tidigarna morgonarna, de långa dagarna, de mörka eftermiddagarna, de fullproppade bussarna, den ständiga hetsen, den dystra stämningen av höst som känns i luften med ett huvud som konstant dunkar av oro, stress och sömnbrist.

Jag ska försöka springa ikapp tiden.