I högtalarna sjunger Håkan Hellström för full hals: "det verkar som solen aldrig når längre än dit". Och som det stämmer.. som det stämmer. För solen når aldrig längre än dit - hit. Det är hit men inte längre. För tillfället är jag förmodligen mer förvirrad än jag någonsin har varit. Ovissheten bränner stora hål inom mig. Det gör ont, det svider till riktigt ordentligt och det var inte igår jag kände sådan smärta. Jag önskar läget var annorlunda ställt än vad det är just nu. Jag är osäker på om det är på grund av mina egna val som det alltid slutar i samma tragedi eller om jag helt enkelt har ren otur. Jag vill inte tro på oturen, jag vill lita på mig själv och att ödet ser till att jag får det jag är värd. I stunder av valmöjlighet väljer man alltid det man tror är det bästa, man går inte alltid på den första impulsen, man tänker gärna efter lite för länge. Det är dem där eftertankarna som krånglar till det hela tror jag, för i eftertankarna hittar man alltid argument mot det man tänkte välja först. Å andra sidan väljer man i vissa fall alltför kvickt, utan en endaste tanke. Frågan är vad som är det bästa och i vilka situationer.
                    Jag är så rädd, jag är så enormt rädd för andra individer. Det finns ingen i hela världen som jag med sanning kan säga att jag litar på 100 procent. Det finns ingen, mig själv minst av allt. Jag klandrar heller ingen, det är ingen som kan ta på sig den skulden. Det handlar om mig själv och min egen misstänksamhet och oro. Min otåliga och rastlösa själ har inte tillfredsställt så länge jag kan minnas. Kanske är det just den känslan jag söker, min ständiga hunger kanske i själva verket beror på att jag söker en känsla där jag blir tillfredsställd. Jag måste nå en nivå där jag finner det jag evigt söker efter. Ännu en gång återkommer jag i tankarna om det undermedvetna, det okända och det mest skrämmande. Det som sker inom ens egen gestalt som vi inte kan se och inte kan förhindra. Vi vet att det finns där men vi vet inte vad som egentligen sker. Att vara rädd för andra individer innebär även att vara rädd för ensamheten. Tvåsamhet och ensamhet är två skilda saker, men de hör ihop mer än vi kan ana. Det är motsatser till varandra men samtidigt synonymer. Två personer som är ensamma blir tvåsamhet, och en splittrad tvåsamhet leder till två ensamheter.
                      I huvudet cirklar tankar i banor om familjen, panikångest, hunger, otålighet, äkta och falska vänner, pojkar, ängslan och framtidsplaner. Inom mig står tiden stilla, där tickar inte klockan längre, den har stannat för längesedan. Inom mig är jag fortfarande liten, jag ser världen genom ett barns ögon samtidigt som min tonåriga kropp upplever det hela. Jag kan inte bromsa tiden runt om mig, den tickar ständigt snabbare och snabbare, likt en bomb. Kanske är livet en bomb, för visst sägs det att tiden bara går snabbare och snabbare? Vid explosionen är allting över, det är slutet på allt tickande.
                      Förmodligen kommer jag aldrig att bli säker på mig själv eller på någon annan, jag är en tvivlare enda in i själen. Mitt hjärta pumpar för mitt liv, för mig och för ingen annan.