Faktum
Jag har nyss tittat på en film där det sas ett par ord som påminde mig om något..
En gång för ett par år sedan hörde jag ett par ord som fick något att börja växa inom mig. Jag minns dem inte ordagrant, men det här är min tolkning;
"Man tror att man styr över sitt eget liv, men det gör man inte. Vi måste lära oss att acceptera det vi inte kan förändra, respektera faktumet och inse att det som sker det sker utan att vi kan stoppa det"
Det handlar inte om slumpmässiga händelser som sker, det handlar inte om en tillfällighet, det handlar heller inte om att det är någon som sitter där uppe och bestämmer över världens existans och dess levnadsvillor. Det handlar inte om någon, det handlar om något. Något som är större än vad vi individer någonsin kommer kunna bli tillsammans.
Det handlar om saker som redan är bestämda, ord som redan är sagda, stunder som redan är upplevda, minnen som aldrig kommer igen, perioder man aldrig mer går igenom och känslor man inte trodde existerade. Det handlar om plötsliga slag i magen, olidlig mental smärta och skratt som är så full med gjädje att det nästan rinner över. Det sitter i hjärtat, det sitter i något vi inte kan ta på. Det finns där, men det kommer för alltid förbli osyligt och ovisst. Mitt liv är redan planerat från början till slut, jag är inte medveten om planen, men jag vet att den finns. Det innebär dock inte att jag anser mitt liv som meningslöst när jag inte kan förändra de faktum som är, tvärtom.
Därför är det ingen idé att brusa upp och bli förbannad på sig själv över att man går tillväga på bra och mindre bra vis. Under mitt 17-åriga liv har jag genomgått många misstag, jag har sagt saker som inte borde vara sagt, jag har sårat de personer jag aldrig borde sårat. Jag försöker tänka att det inte är någon idé att gräva ned sig i det som varit, det är inte värt det. Det kommer ändå aldrig bli ogjort, orden kommer aldrig bli osagda och de jag sårat kommer aldrig se mig som en genomgod människa. Det är liksom för sent, det är över. Sekunder som har passerat kommer aldrig mer igen. Det blir så mycket svårare om vi ska leva i det förflutna, oroa oss för gårdagen och ständigt titta ned i marken när det talas om framtid. Jag påstår inte att jag lever efter det, jag menar bara att jag en dag vill komma dit. För att leva i imperfekt i presens är smärtsamt och det tar på krafterna att ständigt påminna sig själv om misstag man ändå inte hade kunnat begå. Det ingår bara i livets plan.
En gång för ett par år sedan hörde jag ett par ord som fick något att börja växa inom mig. Jag minns dem inte ordagrant, men det här är min tolkning;
"Man tror att man styr över sitt eget liv, men det gör man inte. Vi måste lära oss att acceptera det vi inte kan förändra, respektera faktumet och inse att det som sker det sker utan att vi kan stoppa det"
Det handlar inte om slumpmässiga händelser som sker, det handlar inte om en tillfällighet, det handlar heller inte om att det är någon som sitter där uppe och bestämmer över världens existans och dess levnadsvillor. Det handlar inte om någon, det handlar om något. Något som är större än vad vi individer någonsin kommer kunna bli tillsammans.
Det handlar om saker som redan är bestämda, ord som redan är sagda, stunder som redan är upplevda, minnen som aldrig kommer igen, perioder man aldrig mer går igenom och känslor man inte trodde existerade. Det handlar om plötsliga slag i magen, olidlig mental smärta och skratt som är så full med gjädje att det nästan rinner över. Det sitter i hjärtat, det sitter i något vi inte kan ta på. Det finns där, men det kommer för alltid förbli osyligt och ovisst. Mitt liv är redan planerat från början till slut, jag är inte medveten om planen, men jag vet att den finns. Det innebär dock inte att jag anser mitt liv som meningslöst när jag inte kan förändra de faktum som är, tvärtom.
Därför är det ingen idé att brusa upp och bli förbannad på sig själv över att man går tillväga på bra och mindre bra vis. Under mitt 17-åriga liv har jag genomgått många misstag, jag har sagt saker som inte borde vara sagt, jag har sårat de personer jag aldrig borde sårat. Jag försöker tänka att det inte är någon idé att gräva ned sig i det som varit, det är inte värt det. Det kommer ändå aldrig bli ogjort, orden kommer aldrig bli osagda och de jag sårat kommer aldrig se mig som en genomgod människa. Det är liksom för sent, det är över. Sekunder som har passerat kommer aldrig mer igen. Det blir så mycket svårare om vi ska leva i det förflutna, oroa oss för gårdagen och ständigt titta ned i marken när det talas om framtid. Jag påstår inte att jag lever efter det, jag menar bara att jag en dag vill komma dit. För att leva i imperfekt i presens är smärtsamt och det tar på krafterna att ständigt påminna sig själv om misstag man ändå inte hade kunnat begå. Det ingår bara i livets plan.
Kommentarer
Trackback