Det som var viktigt rann ut i sanden och blev ingenting. Det bleknar allt mer och snart har det blivit som vad som helst. Sanningen är nämligen den att vi glömmer med tiden. Vi glömmer det som var och det förflutna flyter ihop och går under benämningen imperfekt sammansatt med en herrans massa andra händelser. Det skrämmer mig en del, och det får en känsla i form av meningslöshet att svepa över mig. Vad är det för mening med nya möten om de flesta ändå rinner ut i sand och slutar som ingenting?

Det som var viktigt är inte längre viktigt,
men en gång var det viktigast av allt.