Som så mycket annat i mitt liv så bara snackar jag om saker som inte blir av..
Trots att viljan finns där saknas ork och energi att tag i saker som bör bli gjorda samt relationer som bör styras upp. Saker som är viktiga, men som jag anser kan vänta. Jag är väl rädd att möta sanningen, skräckslagen för att hamna i något slags problem eller bara strula till det. 
Samtidigt lever jag efter mottot att alltid ta chansen när den väl finns.

Lite dubbel moral kanske?