Det finns så mycket tankar innanför mitt skallben. Tittar du riktigt noga in i mina bruna ögon kan du möjligtvis skåda tusentals ord och bilder som fladdar förbi. Så proppfull känner jag mig, som att det snart väller över med tankar och ord.
Jag menar inte sådana tankar om vardagliga sysslor, var jag ska sätta mig på bussen eller varför mcdonalds priserna höjs. Nej, jag menar andra tankar, värdsliga tankar, större tankar. Tankar om livet, tankar om existans och tankar om olika individers livsöden. Jag tänker även mycket på vad jag tror på, vilket håll jag är lagt, vilka åsikter jag vågar stå för och hur mycket mig själv jag vågar vara.
Jag vet inte om det beror på att jag är en tjej fylld med ovanligt mycket fantasi och drömmar. Kanske handlar det om att allt jag får höra lägger jag in i mitt huvud, istället för att tala ut om det på plats bearbetas allting sakta och grundligt inom mig vid senare tillfällen. Den allt oftare komna huvudvärken kanske har en anledning. Jag (som alla andra) proppas dagligen full med intryck och åsikter. Vissa klarar säkert av att hantera dem i samma stund som intrycken tas in. Men jag är inte "vissa". Jag är inte som någon annan på något vis så varför skulle jag vara det i detta ämne?
Inuti min skalle snurrar det runt tankar om precis allting. Det handlar inte bara om mitt liv utan även andras. Inuti argumenterar jag med mig själv om varför saker är som det är, varför han och hon handlar på det vis som de gör och varför ingen pratar och ifrågasätter sina egna tankar och funderingar mer än vad de gör. Självklar förstår jag att jag inte är ensam med att ha mycket i huvudet, men det jag inte förstår är varför ingen pratar om det. De gånger jag släpper fram en del av mina tankar får jag oftast, näst intill alltid, förvirrade miner och blickar av individer som inte har en susning om vad i helvete jag jiddrar om. Det är inte negativa vibbar som sänds ut, det är bara förvirrade. Jag kräver inte heller att någon ska förstå mig, jag känner bara att ibland måste jag dela med mig. För mig är tankarna normala, min förmåga att normalisera verkligheten ser förmodligen annorlunda ut än vad personerna jag försöker förklara mina tankar för gör.

Jag ljuger om jag säger att det inte tär på mig. Det krävs mycket energi att ständigt gå omrking och tänka och sedan även tänka på varför jag tänker som jag gör. Jag vet inte vad jag mer kan göra åt detta än att öppna mig om det. Jag är förvisso ingen duktig talare men att skriva ut det jag känner får det att lätta på trycket en del. Jag har vänner som förhoppningsvis lyssnar på mig, jag har en mamma som är duktig på att lyssna och jag har en kurator som jag går till varannan vecka. Jag gör allt jag kan för att få ur mig det jag vill ha sagt. Dock kan man inte dela med sig av allt, jag delar uppskattningsvis med mig av en femtedel av allt som snurrar inom mig.

Jag drömmer mycket, både på natten och på dagen. Kanske mest på dagen faktiskt. Jag dagdrömmer om saker som kunde ha skett, kanske kommer att ske eller som aldrig kommer att inträffa. Jag drömmer om vad jag skulle vilja säga till vissa personer, vad jag skulle kunna förändra och varför jag inte gör något åt det självklara.

Jag önskar någon mer än jag kunde dela med sig lite mer av de inre tankarna, det skulle bli så mycket lättare att höra att det finns fler än jag. För nog sjutton tänker alla, utan att tänka på det. Varför ska tankar vara så privata att man nästan inte ens själv får ifrågasätta dem? Vem har bestämt det? Jag tycker alla borde tänka högre, börja höja sina tankar istället för röster. Ta upp de djupa tankarna utan lösning, det är faktiskt intressant att höra.