Jag tänker inte vara den som blir kvar
Släpar dig upp ur sängen, hatar att gå upp så tidigt, lovar dig själv att försöka somna tidigare den kommande kvällen. Klär på dig, skippar frukosten eftersom du redan är försenad. Springer ned till bussen, svär åt vädret, hoppas innerligt att hinna med den beräknade bussen denna dag. Missar den alltid, ser bakdelen på bussen hånskaratta åt dig, svär åt det och sparkar hårt i backen. Fan, det gjorde ju ont och det var onödigt att skita ned skorna i den dystert gråa slasken som täcker marken.
Glider in på skolan, hejar på alla du möter i vanlig ordning, slänger till med ett leénde då och då, varför vet du inte, sätter dig ned, plockar upp datorn i rutin, startar. Suckar över att läraren ber dig lägga ned skrämen för tredje gången. Lägger armarna i kors, börjar gunga på stolen, trött på allting, trött på att vara du, trött på att vara tonåring, trött på att vara trött - trött på att låta sig styras av den dagliga rutinen.
Dagen passear, du gör allting lite halvdant. Du gör det du ska och hoppas att det duger. Du möter många personer under dagen, ingen gör något ovanligt, du vet vilka ord som ska komma ur vilken mun. Du nickar, håller med och låter tankarna sväva in i en annan värld. Det är väl det här som kallas livet har jag hört. En värld, en verklighet, ditt liv. Ditt egna liv som styrs av någon du själv inte känner vid.
Suckar ännu en gång... när ska du inse att det här är livet?
Livet är en rutin
Kommentarer
Trackback