Nu är det väl ändå nog? Nu är gränsen nådd? Nu räcker det?
Hur ska jag, en liten flicka jämfört med världen kunna veta vad som är nog? Jag känner mig så ynklig, så hjälplös och så oerhört frustrerad. Trots att jag, så länge jag kan minnas alltid klarat mig själv och med en självständighet som skulle överleva ensam på jorden. Självförtroendet har sviktat vid vissa lägen, precis som för alla andra, dock har jag haft fullständig kontroll över det sedan jag slutade årskurs 8. Varje dag bygger jag upp mitt inre med självsäkerhet och självkänsla. Jag vet att jag kan hantera alla dissar, alla motgångar, men det finns en sak som får mig att krossas. En person i kombination med ett specifikt ämne. Jag är så trött på att vara jag. Så trött på att tolerera det oacceptabla. Så trött på att bara se på när jag sakta bryts ned, samt de individer som står mig närmast hjärtat.