Jag kan inte påstå att jag saknar dig eller det som var vi. Och jag skulle absolut inte vilja ha dig i igen. För vi var inte bra för varandra, vi sårade varandra allt för många gånger, vi gick i smyg till andra och tog varandra för givet. Jag ska aldrig mer göra ett sådant misstag, aldrig mer. Dock när jag tänker tillbaka på hur jag kände det i början, så var det en av de bästa månaderna av mitt liv. Jag var så kär, helt galen och så ung i sinnet. Det var egentligen helt sjukt att jag blev kär i dig. Jag, som redan då åkt på en del nitar, började på något vis lita på en person som svikit och svinat mot hur många tjejer som helst. Det märkliga är att jag inte kan känna mig som en i mängden hos dig, trots att det har gått lång tid, och jag vet att du var med minst lika många andra som jag under vårat "förhållande". Jag tror fortfarande på oss. Och idag är jag vuxen om jag jämför med hur jag var då.

Trots allt är jag glad att det blev som det blev, jag tror vi lärde oss av varandra. Det var en dum, oseriös romans, men allt annat än onödig. Jag mognade på mig mycket under vår tid, jag blev någon. Och tack vare det, bidrog det mycket till att jag är den jag är idag.

PUSS