Godkväll bloggreaders.

Har tillbringat ett par timmar på Fjärran med Sara ikväll. Hade kunna stanna där resten av mitt liv. Skitmysigt med tända ljus och grejer. Ville inte gå ut till den kalla, mörka verkligheten. En värld full av löv som sveper omkring på marken, en värld full av ständigt ringande telefoner och kontaktbarhet. en värld av ständig oro. Det är höst, och som vanligt känns det verkligen mörkt. Det var ju så här det inte skulle bli, jag skulle vara stark. Men det är svårt....

Hösten har aldrig varit min favoritårstid. Jag har, så länge jag kan minnas, förknippat hösten med något negativt. Mörka perioder i livet som vi inte riktigt styr över, nedgångar som avlöser varandra, ensamhet trots att man är bland hundratals människor. En gnagande oro, en bitande kyla som sticker sig in långt i själen. Jag vet inte om det är hösten i sig som har bidragit till att jag känner som jag gör. Kanske är det p.g.a. tråkiga händelser som inträffat vid denna period tidigare år. Jag vet inte...

Jag vet att jag måste börja ändra inställning, jag har redan upplevt 17 höstar, och förmoligen kommer det bli fler. Jag kan inte gå och lägga ned så mycket hat på en fjärdedel av året om jag faktiskt gör. Hösten är en av anledningarna till att jag, efter gymnasiet vill fly härifrån. Resa bort från allt som har med kyla, gråväder och dysterhet att göra. Aldrig i livet, tänker jag med vilja stanna kvar här. Jag vill söderut, jag ska söderut. Det är inte värt att bo här uppe i norr när det finns vackrare och varmare platser på jordklotet. Det känns som att jag på något vis slösar bort min tid i livet genom att tillbringa det här.

Hösten är vacker, men mer än så är det inte.