Jag tycker att jag tar det relativt lugnt för det mesta. Jag har aldrig mycket att göra i skolan, jag har sällan speciellt mycket att göra på fritiden. Nu är det måndag kväll, jag har varit i skolan i tre timmar, sen har jag varit på stan i några timmar. Kom hem klockan halv 6, inte alls sent - Totalt utmattad.
Sitter i köket nu, har tagit en treo och nyss druckit en kopp kaffe. Huvudvärken gör att jag inte kan tänka på så mycket annat. Det gör bara så ont ont ont i tinningarna. I kroppen känns det som att jag har sprungit 20 mil och att någon kört över mig 4 gånger efter det.
Försöker ta några djupa andetag, andas Jennifer, andas. Inuti känner jag mig lika stressad som om jag var jagad av någon eller något. Kan inte andas fullt ut, endast små korta andetag. Hinner inget annat. Vad är det som lever inom mig och stressar upp mig? Inte fan är det jag själv som gör det i alla fall. Jag sitter helt lugnt, som jag har gjort i ett par timmar. Bara sitter, trots det känns det som jag springer Vasaloppet.. ja precis, SPRINGER Vasaloppet. Jag blir så trött, så oerhört trött. Varför är det såhär? Vill kunna luta mig tillbaka, känna den där känslan av lugn och trygghet, slippa den ständiga oron som håller mig vaken om nätterna. Ett flertal nätter jag sovit med lampan tänd. Rädd för att släcka, rädd för mörkret, rädd för att inte vara beredd. Vad är det jag är så fruktansvärt rädd för egentligen? Kan egentligen inte komma på någon tryggare plats än hemma i mitt egna rum. Att vara rädd för mörkret får mig att känna mig som tre år igen. I mörkret får jag för mig att det är någon i närheten, någon som iaktar mig. Många gånger har jag sett Anders Eklund framför mig, den sjuka jäveln har bara suttit och stirrat på mig. Dock försvinner inbillningarna så fort jag tänder lampan. Rädd. Jag sitter inte här och skriver dessa ord för att klaga eller för att ni ska tro att jag är sjuk i huvudet. Jag måste bara få skriva av mig lite, för jag tycker verkligen det är jobbigt att bära på det hela tiden. Det plågar mig varje varje varje jävla dag och natt. Den där känslan som jag inte riktigt kan beskriva med ord. Önskar jag kunde slippa det. Det är en av mina tre högsta önskningar (ifall anden hör mig).