Här är jag
Jag är 10 + 7 år gammal
mitt namn börjar på bokstaven J
Utanför min dörr finns en stor värld
Jag är en lång tjej, 177 cm till och med. En längd jag aldrig har tyckt om annat än på konserter då jag ser bra. 
Egentligen är jag väldigt liten, en liten plutt som inte kan förändra någonting. Även fast jag växer och blir äldre, blir stor, kommer jag aldrig vara tillräckligt stor för världen. Aldrig i livet, och inte efter heller.
Ovanför mitt huvud finns ett tak, ovanför taket finns en himmel, (som säkert är täckt av moln). Ovanför molnen (+ en sisådär tusen kilometer) finns det något jag inte kan sätta ord på, det kallas rymden. Min lilla hjärna kan inte få ihop det där med hur något kan vara oändligt. Det finns inte. Ute i rymden har jag hört att det finns sateliter som just precis nu sänder över tusentals signlaer till varandra och ned till jorden. Undra om det är mörkt i rymden, kanske är det ljust eftersom solen är så nära. Å andra sidan finns det inte så mycket solens strålar kan slå emot, ingenting som kan göra mörkret ljust. Så länge jag har känt till rymden har min vilja varit att åka dit. Nu när jag är äldre är jag osäker på den punkten.
Rymden verkar kall, mörk och tom. Och jag tror inte riktigt jag skulle gilla det. Jag som är så mörkrädd.
För mig är en fotbollsplan stor, Stockholm större, New York lite större ändå och Mont Everest giganiskt. Jag vet inte storleken på något av platserna, jag vet bara hur min hjärna tolkar och tror. Eller förresten, jag vet knappt det. Hela jordklotet, Tellus är så stort att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta för ord på det. Grotesk kanske?

När jag blir stor ska jag bli större än det som är stort. Puss och Godnatt