Idag tar jag allting med en nypa salt. Jag känner mig hårdare än stenen själv. Jag känner mig starkare än världens starkaste man. Eftersom jag inte låter mig krossas eller tryckas ned så kan jag klara allt jag vill. Bara jag har tron kvar. En grabb som jag har känslor för skulle aldrig kunna såra mig speciellt djupt. I och med de senaste årens gång har jag lärt mig vad som är värt att ta på allvar och inte. Det som äventyrar ens trygghet, ens härstamm och ens existens - det är värt att ta på allvar.

Kärleksproblem kan aldrig någonsin mäta upp till den totala förvirring och smärta familjeproblem kan skapa. Ett kärleksproblem som en kille åkammar kommer aldrig kunna framkalla en tår hos mig. Det känns liksom inte värt det längre. Det är inte värt det.

Jag har fällt många tårar för pojkar under åren. Pojkar som inte varit värda att fälla tårar för. Pojkar som inte är värd kärlek. Iskalla varelser med snopp utan hjärta. Det finns många sådana, och jag tror de kommer återkomma liknande individer under hela ens kärleksliv. Det är förmodligen ingenting man växer ifrån, för dessa killar är iskalla förevigt. Man är den man är och jag tror inte på fullständig förändring hos människor. 

Men tack pojkar! Ni har gjort mig till världens starkaste tjej! 

Om jag bara vill, så kan jag övervinna hela världen. Allting tack vare er.