Min syn på kärlek är suddig. 

Kanske är det en släng av gråstarr, eller något ännu värre. Kanske är jag blind. Kanske går det inte att laga. Kanske kommer det alltid vara så här. Jag är så rädd att bli instängd, att vara fast i någonting - att vara någons. 

Jag vill inte att någon ska äga mig, jag måste få vara min egen. Jag måste få vara ensam flera veckor i streck om jag så vill, jag måste få andas. Jag måste få gömma mig och inte svara på mobilen om jag inte anser det vara viktigt. Jag måste få rymma, skjuta allting åt sidan. Det har jag ju alltid gjort, enda sen jag var en halv meter. Jag måste få sträcka ut mig över hela sängen, jag måste få titta på vilken film jag vill, äta när jag vill, gå ut när jag vill, sova när jag vill. Det känns inte som att någon i min närhet har samma behov som jag av ensamheten. Det bästa jag vet är ju att just umgås, ändå är det jag som behöver mest ensamhet. Det är lite knepigt. Eller nej.. MYCKET knepigt. 

Jag är livrädd för att bli ensam. Jag får panik när jag inte har något att göra. Att vakna utan att ha dagen planerad ger mig magont. Jag är så rädd, hela tiden så rädd. Är det dubbelmoral eller är det bara så att jag är lite för komplicerad och svår?

Jag börjar bli stor nu. Börjar inse vad som är trassel och vad som är problem. Börjar se skillad på folk och folk. 

Samtidigt så är jag fortfarande en ung flicka i mina bästa dagar, med småsmå tonårsbersymmer som jag förstorar upp så finns det mycket värre saker som händer i mitt liv just nu. Det handlar inte om den kärlek jag skriver om här, eller kanske är det just det det gör. Kärlek som inte finns längre, kärlek som inte har funnits på många många år. Kärlek som har bytts ut till något som tydligen är mycket viktigare. Det är omöjligt att förklara för någon som inte har gått igenom det. Jag önskar jag slapp vara ensam om alla känslorna. Alla frågor utan svar gör mig sjuk. Jag vet att jag inte är ensam om det, men jag är ensam om att se allting från mitt eget perspektiv. För det kan ingen annan än jag göra.

Lite virriga ord från en virrig tjej mitt i natten...