Jag har inte mycket som är helt, det mesta fattas det en bit eller två från. Kanske borde jag vara mer rädd om det jag faktiskt har kvar. Det är tuffa tider nu, tuffaste tiderna i mitt liv. Överlägset. Små killproblem kan slänga sig i väggen. Jag har aldrig haft så ont i hjärtat, och min oro har aldrig varit så stark.

Jag har aldrig vetat vem jag är och kommer förmodligen aldrig få veta det heller. Växer gör man hela tiden, till sitt sista andetag. Många tycks tro redan nu att de är fullbordade, men dream on homies...