Den tjejen som skrev sådana inlägg var inte jag, det var någon annan liten omogen tjej utan perspektiv på livet. Jag visste inte vem jag var, jag visste inte vad kärlek var och jag visste absolut inte vad lycka var. Då trodde jag att lycka var när man hade en kille, hade snygga kläder och en bra hårdag. Idag är det annorlunda. Lycka är en abstrakt känsla som det inte ens är någon idé att förklara. Vad kärlek egentligen är vet jag fortfarande inte, det är en tidlös fundering.

"att helt plötsligt va allt slut 
att vara så lycklig så man nästan spricker till att bli så sårad så man bara vill gå o dö
att tro att man aldrig kommer att kunna le igen
att bara sitta o tänka på honom
att ha ett krossat hjärta
att veta att allt roligt har ett slut
att de vackra är så kort
att känna sej så ensam fast man har massor av underbara vänner kvar
att känna sej helt misslyckad
DET är olycka / Jennifer, 13 år"


"Tankar... 
jag älskar dej så de värker i hjärtat <3 
har aldrig kännt så här.
jag känner mej så liten o sårbar.
ja ville bara säga de.
Jag älskar dej och kommer alltid att göra de (L)


Orkar inte mer
Varför är det ingen som ser?
Jag skriker det högsta jag kan
Men rösten bara försvann
Jag gråter så det känns som ögonen brinner
Men alla mina tårar bara försvinner
Känslorna börjar bli alldeles förmånga
Tankarna blir alldeles förlånga
Bördan börjar bli förtung att bära
Är det så för alla som är olyckligt kära? 


/ Jennifer, 13 år"


Ja, saker förändras verkligen. Jennifer 13 år är inte samma person som Jennifer 18 år. Det finns vissa likheter, men inte är de många. En likhet är att jag fortfarande har lika mycket tankar i huvudet, dock inte lika dystra.
På fem år har det hänt mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Förmodligen är det dessa år som är de mest händelserika, förvandlingen genom att vara ett litet barn till att bli ett lite större barn.