Jag kommer aldrig tillbaka hit igen

Känns faktiskt inte som det är mycket som håller mig kvar här. Det skulle vara skolan då, jag har alltid drömt om den traditionella svenska studenten med vita klänningar och blå-gula band runt halsen. Konstigt nog.

Jag har en dröm, en dröm som det här landet inte ingår i. Jag vill inte leva här, jag vill inte slösa bort fler år på att bo i ett iskallt ikealand, där snö och slask täcker upp ca 70 % av året och där grannarna bor i röda hus med vita knutar. Jag har aldrig tillhört den typen av människor som har planer på att bo i radhusområden med en volvo, hund och husvagn. Jag påstår inte att det är fel att bo så, jag menar bara att jag inte passar in i den bilden. Jag kan inte se mig själv där. 

Själv har jag större möjlighet att se mig själv i ett vitt stenhus i Sydamerika, ett hus med stora vackra fönster och med utsikt över havet, över friheten, över världen. Ett perspektiv på saker på ett helt annat sätt än jag har nu, där det bor varma människor som är öppna för förändring och inte så jävla trångsynta. En plats där solen skiner några fler dagar än 10 om året, där jag kan sticka ifrån om jag vill, utan att känna att jag sviker. Där jag är fri.

När jag tittar ut genom mitt köksfönster hemma ser jag vit/gråa drivor, mitt emot ligger ett rött hus med vita knutar. Här finns grannsamverkan, styrelser och fotbollsföreningar. Det är ungar och bussar överallt, avgaser, slask och kala träd. Himlen tycks ständigt vara grå och jag har nog glömt hur solen ser ut. Vad har den för färg? Vad är värme?

I det här livet ska man vara duktig i skolan, skaffa sig ett fint jobb som drar in många papp som man kan försörja sina två barn och man med. El och vattenräkningar ska betalas, majblommor ska köpas och matkassarna från Coop ligger ständigt framme. Här svär vi över att bussarna är 5 minuter försenade, här gråter vi när vi får IG på ett prov. I det här landet är man bara någon om man är duktig. Insidan spelar ingen egentlig roll, bara man är smart är man uppskattad. De största nyheterna i tidningarna är att Gavlegårdarna har höjt hyran, att Subway öppnar på hörnet vid Rådhustorget och att fiskarna har dåligt med fångst. Här är alla livrädda att lämnas utanför, att bli ensamma och att inte passa in. Varenda liten knatte kämpar varje dag sig upp ur sängen, vi kastar kuddar på väckaklockorna och suckar när vi går upp klockan 07:00 varje morgon.

Jag vill spy på allting som har med rutiner och traditioner att göra. Jag vill inte bo här, jag vill härifrån. Jag vägrar acceptera att saker bara är som de är. JAG TÄNKER INTE BO KVAR HÄR OM TIO ÅR! Självklart finns det rutiner i ett vitt hus vid kusten i Sydamerika också, men då har jag i alla fall försökt komma till en bättre plats. Ett liv som jag kan uppskatta lite mer än det jag har nu.

Vad skulle jag sakna om jag drog?
Vad kan jag inte få tag i på en annan plats?
Svensk mjölk kanske, men det är jag inte ens så förtjust i...

Hej

Kommentarer

Här kommenterar du inlägget:

Namn:
Kom ihåg mig?

Bloggadress:


Kommentar:


Trackback