Kanske är det pågrund av mina ärvda gener av dåligt tålamod som är orsaken. Dåligt tålamod och abnorm rastlöshet ligger i släkten. Men jag kan väl ändå inte skylla allting på det. Det är ju fortfarande jag som bestämmer vem jag ska vara och hur jag ska vara. I dagsläget kan jag omöjligt se mig själv med samma man hela livet. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer stå ut med samma person i kanske 50 år under samma tak, samma säng och i samma kök. Jag går liksom och väntar på att jag ska bli vuxen, att jag ska ändra uppfattning om andra människor. Det jag inte själv märker är att jag faktiskt börjar bli vuxen, utan mental förändring inom området Kärlek. Undra om den förändringen kommer ske på en dag, POFF!!! Kommer jag någonsin hitta hem? Hitta någoslags ro för mitt rastlösa hjärta? Ett hjärta som ständigt söker efter något nytt, något bättre. Jag blir aldrig nöjd. 

Kände att dessa ord inte var riktigt genomtänkta.. det blev bara lite kladd. Men det kanske är då det är som mest äkta...