Det är inte lätt att hela tiden vara orolig. 

Orolig för att någon ska sätta i halsen, halka ute på isen, köra av vägen, bränna sig på en lampa, klämma sig i dörren, halka i duschen, skära sig på en kniv, ramla ur sängen, snubbla, ramla av studsmattan, leka med elden, glömma släcka ljusen, sluta andas, få plötsligt hög feber, svimma.....etc.... behöver jag ens fortsätta? 

Någon som inte känner som jag kommer aldrig någonsin kunna förstå. Ordet panik används allt för flitigt. "ÅH jag får panik" inför ett matteprov eller liknande. Riktigt panik är en helt annan sak. Man vet inte vad det är förrän man har upplevt det. Panikångestattack är ingenting man påstår sig ha upplevt om det inte verkligen är så.

Bara en sådan sak att sätta sig i bilen och köra ut bland andra trafikanter är svårt för mig. Att ha det ansvaret på mina axlar att jag hur lätt som helst kan ställa till en olycka med ett simpelt misstag pressar hela tiden på i bakhuvudet. Jag må vara stark i många situationer när det gäller mig själv. Men så fort det handlar om andras säkerhet och andras liv är jag förmodligen den svagaste individen på jorden. När jag själv inte har kontroll, när det helt plötsligt hänger på mig är jag den veligaste av allihop.

Att sitta helt ensam i ett rum och äta mat med någon skulle inte vara en match för många. Det skulle enbart se´s som en mysig och god stund. För mig är det en jobbig upplevelse. En tid då jag hela tiden måste vara på min vakt, hela tiden vara beredd att hjälpa till OM personen i fråga skulle sätta i halsen. En liten hostning får mitt hjärta att slå dubbelslag. Jag glömmer bort att andas, hjärtat pumpar på som att min instinkt fick mig att vara redo att springa efter hjälp. Finns det någon annan än bara personen och jag vid bordet är det en helt annan sak. Då bär jag inte hela ansvaret själv. 

När någon ska dela t.ex. frukt eller ett bröd med en kniv tittar jag alltid bort. Skulle en olycka ske står jag inte ut med att vara den som är i närheten. Inte för att jag är rädd för blod eller så, inte alls. Det här handlar om helt andra grejer. Känslan av att inte kunna hjälpa, inte kunna stoppa blodet. Inte kunna förhindra det som nyss hände.

Jag kanske tar allting med för mycket allvar. Det kanske ligger lite för mycket ansvar på mig. Kanske har det alltid varit så. Kanske kommer det alltid vara så.

Nej.. vem fan har sagt att det ska vara lätt. 

Har man inga stora problem får man ju klaga på det lilla man har... 

Jag tror nog att det är tur att det finns sånna som jag också.