Måste allting kretsa kring skolan? Ska ens humör ha och göra med hur det går i skolan? Ska självförtroendet behöva vara lågt för att man inte presterar det bästa på varje lektion? Ska man skippa rasten bara för att hinna klart med ett arbete? Ska man behöva bli besviken över att få ett enbokstavligt betyg som G?

Mitt svar är nej. Men för alla är det svaret inte självklart.

Jag ser individer varje dag som sliter och sliter och sliter på varenda lektion för att göra sig själv nöjd. De kommer trötta till skolan, suckar och säger "jag satt uppe halva natten och pluggade..." Jag hoppas i alla fall att allt slitande är för att göra sig själv nöjd och inte någon annan. För om fallet är så, att dessa personer sliter för att göra någon annan nöjd och glad - då har det gått för långt.

Jag har alltid varit ett "G-barn" trots att mina föräldrar, vänner, lärare och övriga utomstående ständigt har påpekat "du kan ju bättre Jennifer, gör ditt bästa!". Men varför? Om jag själv inte vill prestera mer än vad jag gör varför ska jag då göra det? För att göra mamma stolt? För att läraren ska kunna skryta med att hon minsann bara har MVG-elever? Det här är faktiskt mitt liv, och det är enbart jag som kommer förlora på om jag inte har toppbetyg.

Många tycker att jag slösar bort min tid, senast förra veckans sa min lärare såhär "Jennifer, öppna ögonen. Här sitter du med världens chanser att ha MVG i alla ämnen, du skulle kunna komma in på vilken utbildning du ville om du bara hade tagit skolan mer på allvar. Jag är säker på att du kommer att ångra dig sedan" Det kändes sådär att höra måste jag erkänna. När är "sedan" då? När jag ska söka in på någon utbildning som jag inte ens vet om jag kommer göra? Ska jag plugga arslet av mig bara i fall att?

I nian tog jag faktiskt skolan mer seriöst än vad jag gör nu. Då strävade många, även jag själv efter höga betyg för att kunna komma in på den skola och linje som önskades. Det var ju enbart för att jag ville nå mitt mål om att få läsa medieinriktade ämnen och få göra det jag tycker mest om. Och jag lyckades!

Gick ut nian med 215 poäng, höjde de flesta betyg sista terminen i nian. När jag sedan började på gymnasiet startades räkneverket om. Ingen skulle någonsin behöva se mina slutbetyg från nian, ingen kommer någonsin fråga efter dem. När jag söker jobb hoppas ja g att arbetsgivaren kommer vara mer intresserad om vem jag är, vad jag har för egenskaper och vad jag kan prestera. Jag vill inte att mina betyg ska spela så stor roll. För jag kan mycket inom media, det vet jag utan att jag har fått ett MVG på ett utskrivet papper. Det är inte ens många som har påpekat att jag är duktig på mediekunskap, webbdesign eller att skriva - men jag vet att jag kan. Och vet ni varför jag är så säker på det? För att jag vill vara duktig på det.

Och när jag ser tillbaka på mina snart tre år här på John Bauer så ser jag hur otroligt roligt jag har haft. Jag har haft tid över att gå till Caféterian varje rast, jag har aldrig tagit hem skolarbete hem, jag har aldrig pluggat inför ett prov, jag har aldrig behövt offra min fritid för att lyckas i skolan. För jag har klarat av allting ändå, utan en enda IG-varning. Jag har till och med MVG i två ämnen och ett par VG:n. Jag har även samlat på mig en jävla massa kunskaper som jag har snappat upp här och där, utan att ha behövt sitta och plugga mig till det. Och det gör mig glad och stolt! Att jag under alla mina år i skolan (9 år i grundskolan + nästan tre år på gymnasiet) aldrig har lagt ned mer tid på skolarbeten än vad jag egentligen vill. För alla vill olika.

Jag accepterar att många vill satsa högre än jag, vi har alla olika mål och framtidsdrömmar. Lika som jag accepterar att vissa satsar högre och vill läsa vidare på diverse högskolor, lika mycket hoppas jag att ni accepterar mig och mina framtidsdrömmar. För jag kommer aldrig prioritera skolan före en skön film och en burk cola i soffan, det kommer aldrig ske och vi får väl se vad det blir av mig. Kanske kommer jag ångra att jag inte tog skolan mer på allvar, kanske kommer jag svära över mig själv över att jag är så slö och oseriös. Men det får jag ta då, för jag tänker aldrig låta mig själv gå in i väggen eller jobba ihjäl mig. Det kommer aldrig ske.

När det gäller att jobba i grupp blir det här ett problem. Jag förstår att man kan känna frustration, irritation och trötthet över att jag inte satsar lika mycket som du och du gör. För i en grupp måste man, trots individuella ambitioner försöka överens komma och genomföra ett projekt så bra som möjligt. Det blir lätt problem i en sådan grupp med ambitiösa elever med MVG som mål, kombinerat med elever som jag. Många gånger har jag behövt känna mig sämre än de övriga, sämre och mer korkad än vad jag egentligen är. Bara för att gruppmedlemmarna med högre betygsmål inte har accepterat mig och mina förutsättningar, det kan jag tycka är synd. För jag vill inte påverkas av vad andra tycker om mina låga prestationer. Jag vill heller inte vara den som drar ned gruppen, så det är lite krångligt det där..

Det kommer vara annorlunda på en arbetsplats. Där strävar inte alla efter det högsta betyget, där strävar man efter en lön och då blir det mer jämställt då de allra flesta faktiskt vill ha hög lön. Men samma gäller där, jag kommer inte arbeta mig in i väggen.

Men till alla er som lägger ned lite för mycket energi och tid på skolan, jag hoppas för er skull att det är värt det så ni slipper ångra att ni satt hemma och pluggade på helger och kvällar. När ni egentligen hade kunnat göra som jag: tagit en cola, klickat igång en film och sovit med gott samvete utan att vara nervösa över morgondagens prov.