Men jag vägrar vara beroende av en annan individ. Jag måste klara mig själv för att inte rasera inuti, för att behålla min stolthet och självrespekt. Så länge jag kan minnas har jag stått på egna ben, redan för flera år sedan kände jag att jag var mogen nog för att flytta hemifrån. Och i mina ögon är det inget negativt med att bli vuxen snabbt, sålänge man har kvar barnet inom sig och låter det komma fram ibland. Det är ingen som behöver känna skuld i detta, då jag tror jag har blivit den jag är mycket på egen hand. Jag har valt att klara mig själv, valt att ta så pass mycket ansvar som jag faktiskt tar trots att mycket har kommit av sig själv. Jag gillar att ha kontroll. Över mig själv samt andras liv.

Redan som liten har jag lärt mig vett och etikett, och hittills i mitt liv har jag bara sett det som fördelar. Aldrig har jag stött på något negativt med att vara väluppfostrad. För väluppfostrad är jag, det har jag märkt genom att möta andra människor. Och att vara väluppfostrad betyder inte att jag anser mig vara en bättre individ än någon annan. Jag menar inte att det är negativt att vara uppfostrad på annat vis än jag, men jag ser skillnad vid varje nytt möte. Det är inte förrän vid sådana tillfällen jag märker det.

Alla har vi olika värderingar och perspektiv, inte ens jag och mina bröder är lika när det gäller den delen. Jag är jag, och dem är dem. Även fast vi har vuxit upp under exakt samma tak med samma förutsättningar, samma tillgångar och relativt samma regler. Jag tror att det är lätt som förälder att uppfostra barnaskaran emellan på olika sätt. Första barnet blir automatiskt den mest ansvarstagande, men behöver inte nödvändigtvis vara den starkaste. Jag är barnet med mest ansvar, mellanbrodern är den trotsiga och minstingen är den som inte kan avgöra vilken av syskonen han ska ha som förebild. Jag har inget större syskon att se upp till men jag har haft andra i min omgivning att se som förebild. Förebild är en viktig del av den man blir. Dock tror jag inte en sekund på att man någonsin blir fullständig. Alltid kommer vi utvecklas, alltid kommer vi förändras. Det är något som fortsätter till det sista andetaget.

När jag ser på kärlek ser jag en stor röra med känslor och hjärtan. En röra som det inte går att sätta ord på, men som någon en gång har givit ordet kärlek till. Det är ett virrvarr av fördomar, normer och åsikter men såklart också en jävla massa känslor och hjärtslag. Många uttrycker sig på ett sätt som att det finns regler inom kärleken. Man ska och man ska. Men nej, inom kärleken ska man ingenting. Man bara är. Det går inte att sätta ord på allting, och de känslor som känns ordlösa ska man heller inte leta ord för.

Jag är rädd att fastna för någon, rädd för att växa fast. Rädd för att bli beroende av någon annan, rädd för att förlora, rädd för att bli ensam. Många i min närhet är ute efter det där "perfekta fasta förhållandet", men det var längesedan jag kunde samtycka i detta. Idag känner jag bara att jag är så glad att vara med mig själv, glad att vara fri, glad att slippa anpassa sig efter någon annans behov. Stolt över att kunna vara ensam ibland, stolt över att inte vara beroende av umgänget. Jag är helt enkelt stolt över att vara den jag är.