Det pirras enda ned i tårna när det börjar lukta studentfirande i luften. Kryssning i helgen, kommer bli grymt. Denna vår kommer förmodligen att gå fortare än fortast. Det skrämmer mig, samtidigt som det fascinerar.

Fattar inte att det är vår tur detta år. Vi.. 91:orna, ska liksom stå där och skrika för fulla muggar, hoppa och vara gladast i världen med studentmössorna guppandes på huvudena. Det har alltid känts så långt bort, nu är det mindre än tre månader kvar. Jag tyckte nyss vi gick i sexan och fick veta vilka klasser vi skulle hamna i till sjuan. Det är liksom 6 år sedan. 6 år. Livet har gått ruskigt fort de senaste åren. Jag hänger inte med.

Egentligen är studenten ingenting jag ser som en gigantisk händelse. Jag har alltid gillat skolan, är inte alls sugen på att gå ut gymnasiet. Men.. att få se ens nära och kära stå och ta emot en, hänga massa blågula band runt ens hals, säga grattis till studenten, och sedan fira hemma vid. Det känns inte helt fel, känns faktiskt ganska mäktigt. Att jag dagen efter studenten förmodligen kommer vara arbetslös är ingenting som skrämmer mig. Hoppas på sommarjobb, har sökt hos ett par större företag och väntar nu på svar. Barskolan väntar den 29 augusti, och jag är så taggad inför allting och bara tacksam över att inte riktigt veta vad som händer.