och ikväll mamma, ska vi bara se på film.
På lördag är det sista april. Behöver jag ens nämna ännu en gång att tiden tar mig med storm?
Vi har överlevt tonåren ihop. Sida vid sida. Hand i hand. Vårar har uppenbarat sig, sommrar har passerat och vintrar har drabbat oss. Vi har skrattat så att magmusklerna har börjat krampa, gråtit tills tårarna tog slut, festat, ljugit för föräldrar, tjuvrökt, kommit hem för sent, hängt utanför McDonalds samt en väldans massa mer-Vi har väl gjort det som de flesta ungdomar gör.
Vi har testat gränser och debuterat tillsammans. Vi har börjat på högstadiet, druckit för första gången, skjutsat varndra på cyklar, varit tuffa, varit töntiga, varit fjortisar, kört moppe, slutat nian, tagit körkort, vi har börjat på olika gymnasieskolor, stått på skilda trappor och sjungit högljudda studentramsor. Mentalt har vi gjort allting tillsammans.
Vid sådana "högtider" som sista april minns man de gågna åren, vad man gjort, var man varit just på det datumet.
Jag, och mina älskade vänner har vuxit upp tillsammans. Växt åt helt olika håll, fått nya relationer och testat våra vingar på varsit vis. Vi är totalt skilda individer allihopa, men på något underligt vis hör vi trots allt ihop.
Vi har överlevt tonåren ihop. Sida vid sida. Hand i hand. Vårar har uppenbarat sig, sommrar har passerat och vintrar har drabbat oss. Vi har skrattat så att magmusklerna har börjat krampa, gråtit tills tårarna tog slut, festat, ljugit för föräldrar, tjuvrökt, kommit hem för sent, hängt utanför McDonalds samt en väldans massa mer-Vi har väl gjort det som de flesta ungdomar gör.
Vi har testat gränser och debuterat tillsammans. Vi har börjat på högstadiet, druckit för första gången, skjutsat varndra på cyklar, varit tuffa, varit töntiga, varit fjortisar, kört moppe, slutat nian, tagit körkort, vi har börjat på olika gymnasieskolor, stått på skilda trappor och sjungit högljudda studentramsor. Mentalt har vi gjort allting tillsammans.
Jag kan inte med ord tacka Er för att ni finns. Jag är kanske inte så bra på det där. Att vara tacksam verbalt. Jag är bättre på att vara tacksam i tystnad. Eller som nu, att skriva det.
Vi har bråkat, vi har varit förbannade på varandra, vi har svikit, svinat, och varit allmänt oschysst. Och det kommer vi förmodligen fortsätta med. Det hör liksom till. Huvudsaken är att vi alltid har löst problemen, vi har tagit oss ut det, förlåtit och gått vidare. Om vi inte hade de gågna åren i ryggen skulle inte vår relation existera. Men nu har vi det. Vi har upplevt allt ihop, och det får vi aldrig glömma.
För mig kommer ni alltid vara det bästa jag har. Så som ni har stöttat mig, trodde jag aldrig man kunde bli stöttad. Att få ha upplevt allting med er vid min sida är ovärderligt. Att få växa och formas tillsammans med er har varit helt fantastiskt. Även om vi går skilda vägar kommer det vi haft ihop aldrig bli förintrad. Kom ihåg det.
2004 pch frramåt
Kommentarer
Trackback